7:a på SM!

Det har varit en ambivalent tid för mig. När sommaren började var jag fast besluten att satsa mot grenarna 1500m – 5000m. Grenen 800m som har varit min paradgren låg på något sätt för nära hjärtat. Ställa mig på startlinjen för att springa 800m vill jag bara göra om jag är ordentligt förberedd och ordentligt förberedd har jag inte kunnat bli i år. Sedan april har jag tränat på enligt ett träningsprogram, men innan dess har jag mest sprungit massor av distanspass och väldigt lite fart. Anledningen till detta har mestadels varit att jag har varit orolig för hur mina hälsenor ska reagera på för mycket fartträning.

Så började coach Oscar Gidewall lägga in en hel del fart i min träning för drygt en månad sedan. Tanken var fortfarande (jag var fast bestämd) att jag skulle satsa mot 1500m och eventuellt 5000m på SM, men Oscar ville att jag skulle få upp snabbheten. Samma sekund som den tuffa mjölksyraträningen smög sig in i schemat insåg jag att det är vad jag älskar mest. Jag vet att det låter konstigt, men känslan av att snöra på sig spikskorna och blåsa slut på kroppen ger mig ett glädjerus som är svårt att beskriva. För en dryg vecka sedan kräktes jag efter ett träningspass för första gången på fem år och då kände jag mig hemma.. Plötsligt stod det klart att det är där hjärtat är som det finns bäst chans att lyckas. Såklart borde jag ha vetat detta?! Trots att man i alla tider har sagt att jag borde vara bättre på 1500m än 800m så har det aldrig blivit så. Kärleken för 800 har överbevisat de fysiska förutsättningarna. Tillsammans med Oscar fattade jag beslutet att springa min favoritdistans på SM.

I dag var det final och vi var 10 tjejer som radade upp oss. Jag hade sämst årsbästa och tredje bästa personbästa i startfältet. Mitt personbästa är 5 år gammalt och att jag inte var i närheten av det visste jag redan, men jag hoppades på att kunna göra ett starkt lopp att vara stolt över.

Fösta varvet gick långsamt och det var en hel del armbågar och positionsspel eftersom vi låg tätt samlade. Jag låg i den bakre delen av fältet och fick en varvtid på dryga 67 sekunder vilket är en mycket långsam start på en 800ing. Direkt efter varvringningen kom det väntade rycket. Farten skruvades upp rejält och jag hade lovat mig själv att trycka på mellan 400m och 600m vilket jag lyckades bra med. I sista kurvan kände jag mig stark och gick upp på en 5e plats. Jag trodde att jag hade massor av krafter kvar, men 80m innan mål kom den gamla välbekanta väggen.. Två tjejer sprang om mig och jag rörde mig mer upp och ned än framåt. Jag kom över mållinjen som 7:a på 2:14 och var ändå ruskigt nöjd. Att orka springa två jämna varv trots att jag dog så på slutet är tufft och det är det jag tar med mig från loppet.

Efter en halvtimme av huvudvärk och illamående blev jag människa igen och kärleken till denna vidriga distans består.. Nu längtar jag till de sista tävlingarna för säsongen och sedan att få ett helt år av ordentlig träning innan nästa SM! Men att jag skulle bli SM-7:a på 800m i år.. Hade någon sagt det för två månader sedan hade jag gapskrattat. Det jag borde ha kommit i håg är att kärleken är starkare än man kan tro!

Ett samlat fält efter 250m. Jag ligger 7a.

Utspritt fält efter 650m. Jag håller på att avancera till en 6e plats. Min upprätta hållning vittnar om att jag redan här började bli trött.

Dunkande huvudvärk direkt efter målgång, men lycklig ändå!