Allt var perfekt utom jag.

Skön temperatur, lätt vind, perfekt tidpunkt (21.10), underbart publikstöd, ny tartanbana, skön stämning och bra motstånd – förutsättningarna på gårdagens 5 000 meterslopp hade inte kunnat vara bättre. Det var bara en sak som fattades och det var min egen dagsform. Jag kände redan på uppvärmningen att kroppen inte var med på noterna. Tunga steg som visserligen kändes lite lättare efter 3 km jogg. Löpskolningen var även den jobbig; jag fick inte upp knäna ordentligt när jag gjorde skipping, hälkicken var sig inte lik och stegringsloppen gjorde mig rejält flåsig. Arrrghhh vad arg och frustrerad jag kände mig innan start. Jag hade Trosa Stadslopp från förra fredagen färskt i minnet och visste hur bra det skulle kunna kännas. Runt omkring mig fanns löpare som jag visste kunde dra mig till ett nytt och fint personbästa, men skulle jag orka hänga på?

Förväntansfull innan start.

Starten gick och jag fegade inte utan la mig i ett bra tempo i början på en klunga. Första kilometern gick på ca 3.20, ett bra tempo som jag skulle vara supernöjd om jag jag skulle orka hålla hela vägen. Men jag kände redan efter 1 km att det inte skulle gå. Benen släpade efter och jag fick kämpa hårt för att kunna föra dem framåt i ett någorlunda tempo. Jag fick ingenting gratis. En efter en började de springa om mig. Det var mentalt jobbigt. Sju varv kvar och jag ville lägga mig på innerplanen och sjunka under jorden. Den tanken var sedan återkommande varv efter varv. Men jag bet ihop och försökte hålla tempo. Publiken och framförallt min alldeles egna hejarklack hjälpte mig att inte ge upp. Ordentligt trött tog mig i mål på en tid som var en bra bit över önskad målsättning. Jag är ändå glad att jag inte bröt. Att bryta ett lopp är alltid mycket värre i efterhand än att springa i mål på en ”dålig” tid. Tack Oscar, Lisa, Johan, pappa, Elisabet, Jonatan, Edde och alla andra som hejade och hjälpte mig i mål!

Härlig uppvärmning vid Edsviken.

Hur gick det för Lisa då? Jag tycker att hon ska vara jättenöjd. Visst är hon en bit ifrån sitt eget PB på 1 500 m men det är ju inte så konstigt med tanke på att gårdagens lopp på 1 500 m var hennes andra på 5 år. Dessutom var inte förutsättningarna på 1 500 metersloppet lika bra som på 5 000 m. När Lisa sprang fem timmar innan mig var det betydligt kraftigare vind och haren som skulle dra upp tempot sprang alldeles för långsamt det första varvet. Lisa hängde på bra men fegade lite på slutet och släppte några tjejer trots att hon egentligen hade krafter kvar. Det var en pigg Lisa som korsade mållinjen och hon sa efteråt att hon ville springa om de sista 400 metrarna för hon vet att hon kan snabbare. Det vet jag också, och jag vet också att det kommer komma! Ny chans får Lisa om ett par veckor när hon ställer sig på banan igen! Jag tycker ändå att Lisa är värd en guldstjärna för gårdagens insats för resultatet blev ändå en stor förbättring av tiden från loppet i maj och en fin placering!

Innan 1 500 metersstarten.