Att synden straffar sig själv är väl inget nytt och detta blev jag varse under dagens pass..
Vi tar det från början.
I dag skulle jag köra tröskelintervaller vilket är min absolut värsta träning. Jag föredrar mjölksyraintervaller före obehagligt nötande smärta alla dagar i veckan. Så jag ojade mig massor innan passet. Kände verkligen efter hur himla trött och seg jag var. Det var inte långt ifrån att jag tänkte tanken ”jag kanske tar det lite lugnt i dag” eller, rättare sagt, jag tänkte tanken. När det var dags att jogga i väg till Kungsholms strand blev jag positivt överraskad. Benen kändes lätta och flåset kändes bra, men ”få inte upp hoppet nu Lisa. Det kommer bli jobbigt” kom gång på gång och blandade upp de positiva tankarna. Så var det dags för den första intervallen och det kändes riktigt bra. För första gången sedan lunginflammationen hade jag verkligen flåset med mig. Nästa intervall, den som brukar vara den tuffaste mentalt, var jag ännu starkare och kände hur jag flög fram. Samma sekund som jag tänkte tanken att nu är sviterna från lunginflammationen borta på riktigt, tittade jag på klockan för att se hur långt jag hade kvar. Det skulle jag inte ha gjort.. Det jag inte visste var att det, precis framför vänster fot, fanns ett hål i vägen. Givetvis trampade jag ner i hålet och vrickade foten rejält. Gällande ”synden straffar sig själv” så var det så att jag strax innan olyckan tänkte att jag kanske kör vanlig distans istället för elliptical i morgon ändå? Tydligen fanns det krafter som ville annorlunda..
Alla ni som har stukat foten vet hur nedrans ont det gör precis sekunderna efteråt. Det går knappt att springa! Men i USA lärde jag mig att man ska fortsätta passet om man kan, så det gjorde jag. Med stukad fot sprang jag det bästa passet sedan min sjukdomsperiod och efter tröskeln körde jag några snabba sprintbackar för att förbättra min löpstyrka. När jag stod i vilan inför en av de sista backarna så cyklade ett välbekant ansikte förbi, nämligen Rundaymedlemmen Stina. Hon hejade glatt och det gav mig en extra dos energi inför de sista backarna.
Sedan joggade jag hem och tog en snabb dusch. Direkt efteråt tog jag fram is ut kylen och krossade den i en plastpåse. Sedan sög jag ur all luft ur påsen, knöt ihop den och spände fast den med plastfolie runt min svullna ankel. (Går förresten utmärk att göra på samma sätt och sätta ispåsar på sina vader om de är trötta, istället för ett isbad). Nu är foten lindad med en kompressionsstrumpa över, men det får nog ändå bli alternativ träning i morgon så hoppas jag på löpning på torsdag igen.
Ispåsen på plats.
6 kommentarer
Men attans Lisa, vilken otur! Hoppas foten blir bra fort! Själv höll jag mig till löpbandet på SATS i kväll och fick där sällskap av Charlotte på bandet bredvid! Tiden har nog aldrig gått så fort tack vare trevligt småprat!
Nej vad tråkigt med foten! Hoppas den kryar på sig fort!
Är själv inne på dag 10 utan ett enda löpsteg efter rejäl stukning på Tjurruset. Är fortfarande svullen och blå och det känns när jag går. Men med envis alternativ träning och tålamod så hoppas jag kunna springa snart igen…. Krya på din fot!!!!
Tack alla snälla! Jessica – Rackarns vad jobbigt! Har du varit och kollat upp det så det inte är något värre än en stukning? 10 dagar låter som en lång tid tycker jag… Hoppas att det blir bra snart! Jag håller tummarna!
Av ren nyfikenhet- vad är anledningen till att man ska köra klart passet trots stukad fot?
Hej Louise! Egentligen tror jag att det är mer en rädsla för missad träning än att det är bra att springa klart passet som gjorde att vi blev instruerade att fortsätta när jag var i USA. Det våra trainers sa är att det inte förvärrar skadan om man fortsätter, men om det är sant vet jag inte. De allra flesta rekommenderar ändå PRICE tror jag (protect, rest, ice, compression, elevation). Jag körde en PICE istället