En oktoberdröm

När oktobers gråa dunkel sänker sig över Stockholm brukar jag slå på ”Sunset Run” på ipoden och drömma mig bort till en helt annan oktober:

Köerna på 5-North sniglar sig fram, precis som varje dag i rusningstrafiken. Det tar 30 minuter hem från jobbet, samma väg som tar 15 minuter när det inte är rusning.

Jag har ipoden kopplad till stereon och väljer spellistan ”Sunset run”. Listan inleds med uppiggande toner och MGMT sjunger ” All along the western front, people line up to receive. She got the power in her hand, to shock you like you won’t believe”.

Jag svänger av och tar bakvägen till min lägenhet i Pacific Beach, parkerar bilen i garaget och tar hissen upp till tredje våningen. Datorväsken slänger jag vårdslöst på golvet innanför dörren, ytterkläderna slänger jag på sängen, skorna sparkar jag av mig i hallen. Jag kliver ur kostymbyxor och blus och i shorts och linne. Drar ihop håret i en tofs och sätter hörlurarna i öronen. Sprintar ner för trappan och ut genom porten.

I öronen hör jag Sly & the Family Stone sjunga ” I know how it feels to be expect to get a fair shake, but they won’t let you forget, that you’re the underdog and you’ve got to be twice as good (Yeah, yeah)”. Jag springer ner längs Diamond Avenue I skymningen och när jag kommer till stranden svänger jag vänster. Jag springer på boardwalken och samsas med cyklister och skateboardåkare. Alla hälsar vi på varandra, manar på varandra eller så bara ler vi när vi möts. Det är svårt att springa långsamt här, för även om solen är på väg att rulla ner i Stilla havet och hela världen vilar i ett gyllene ljus, för även om pelikanerna dyker efter fisk och par går hand i hand  längs stranden är benen för pigga för att springa långsamt och det är för många som hejar på för att jag ska vilja sänka tempot. Det är för mycket fart i luften och det klibbar sig fast och får mig att vilja springa ännu snabbare. Ska jag till gymmet efteråt svänger jag av från boardwalken vid bergodalbanan i Belmont park, men i dag vill jag inte till gymmet efteråt. Jag vill springa längre!

Jag fortsätter bort till San Rafel, slänger en sista blick på havet och svänger sedan vänster över till bukten. I bukten samlas wakeboardåkare och SUP-boardare och längs kanten har familjer och vänner samlats vid olika grillplatser för att grilla hamburgare, smores eller korv. Luften sjuder av liv och trots att det är en vanlig onsdag får jag semesterkänslor. Jag tänker att jag aldrig kommer vänja mig, trots att jag bott i San Diego i fem år, så kommer jag aldrig vänja mig. Hjärtat tar ett glädjeskutt i bröstet och jag tänker att jag måste vara världens lyckligaste som får springa på lätta fötter, badande i solnedgångens gyllene sken. I öronen hör jag Wilco sjunga ” I’d like to dream my troubles all away , on a bed of California stars, jump up from my starbed, make another day, underneath my California stars”. Jag svänger vänster och in på Everts street och springer den sista biten bort till PB Sushi genom bostadsområden. Jag kikar in genom fönster och ser livet där inne. Middagar, skratt, familjer och glädje.  Det är mörkt ute nu, solen har gått ner sedan en stund och det börjar bli kyligare. Min hud är klibbig av svett och havets sälta, men det är ingen som bryr sig om det när jag kliver in på PB sushi. Jag beställer Edamamebönor och en Dragon roll och dricker vatten med citron medan jag väntar.

Jag promenerar hem med sushi och Edamamebönor i en kasse. Jag lyssnar till George Harrison som sjunger “I really want to know you, really want to go with you, really want to show you lord”.

På gatorna samlas par som ska äta middag och kompisgäng på väg mot barerna för att titta på sport. Jag promenerar långsamt, har ingen brådska alls. Njuter av blandningen av anonymitet och bekräftelse i folkvimlet. Ingen känner mig, men de flesta ler eller hälsar.

Jag kommer hem och sätter mig på balkongen, tittar ner mot stranden och äter min sushi och mina bönor. Jag sitter på balkonggolvet, fortfarande i shorts, och konstaterar att jag sprungit samma runda varje kväll de senaste två veckorna. Att jag har ätit så mycket sushi att risken att jag börjar svettas wasabi är överhängande om jag inte byter löparrunda snart. I morgon får det bli Mount Soledad och hemlagat tänker jag när jag sörplar på mitt iste.

Solnedgångar i vackra San Diego.