I dag höll Elisabet och jag i ett företagspass där deltagarna skulle köra en fartlek om fem varv där varje varv bestod av olika uppgifter. På det sista varvet var uppgiften att springa så snabbt man bara orkade. Varvet var ca 700m långt och relativt flackt vilket innebar att deltagarna kunde trycka på ganska bra.
Jag gick bort en bit från målet för att kunna heja in löparna de sista 100 meterna. En kille kom springandes i ett rasande tempo med förvridet ansikte och upprätt hållning. Precis så som det brukar se ut när man pressar genom tung mjölksyra. Vid varvets slut sjönk han ner i en hög på marken, en hög av mjölksyra, tunga andetag och utslagna armar.
Så plötsligt hör jag en röst där nere från marken som mellan andetagen väser ”skönt att lufta lungorna lite..”.
Inom mig kände jag hur ett lyckorus bubblade upp. Fasen, vad jag älskar inställningen!
