Efter Edinburgh begav vi oss norrut mot hamnstaden Ullapool. På vägen dit kollade jag och Jonatan på varandra många gånger och vi kände samma sak, här vill vi stanna och springa upp i bergen, de grönbeklädda höjderna är väldigt inbjudande vill jag lova. Vi kom fram till Ullapool efter många timmar i bilen till ett gemytligt bed & breakfast som låg precis vid vattnet. Morgonen efter gick jag, Jonatan och hans lillebror upp tidigt för en löprunda i staden. Vi splittrades direkt eftersom jag kände mig stel i höften, så de sprang före medan jag värmde upp i lugn och ro. Det roliga med att springa på nya ställen är att man inte vet vad man kommer få uppleva. Jag började med att springa längs ett vattendrag för att sedan komma ut till ett mindre villaområde. Där virrade jag runt en liten stund tills jag hittade en bergsstig som skulle ta mig upp bland bergen.
Jag fokuserade mycket på löptekniken till en början eftersom min skada troligtvis har kommit till av att jag har ett lite för ”sittande” löpsteg. Så mitt mantra var; fram med höften, fram med höften, och jag slapp skadekänningar… Vi hade bokat in frukosten kl 8:30 så jag hade bara en timme på mig att springa, jag fortsatte längs stigen upp mot toppen som sträckte sig långt där borta. Det gick inte speciellt fort men jag fick ändå bra träning eftersom jag inte tränat backe på väldigt länge. Det var bara jag och berget den morgonen, ingen annan människa så långt ögat kunde nå.
Jag spolar fram lite i resan och några dagar efter Ullapool kom vi fram till det stället som jag gillade bäst, ön Islay. Vi bodde ett stenkast från havet precis vid en fyr på ett mysigt guesthouse. Eftersom vi var 7 st i sällskapet så fyllde vi upp alla sovplatser vilket innebar att vi hade hela stället för oss själva.
Jag och Jonatan gav oss iväg på en upptäcksfärd längs ön. Detta innefattade terränglöpning, klättring, blöta fötter och vita sandstränder, det var den absolut härligaste springturen på länge. Jag stannade upp många gånger och tänkte; Jag älskar löpning!!






