Charlotte är grym på tröskelpass. Jag menar verkligen fantastiskt duktig. Det är som om hon flyttar in i en bubbla där benen bara går av sig själva i ett förutbestämt tempo och att alla hennes negativa tankar inte kan ta sig in i bubblan. Det är hon och det är målet. Den obekväma jobbiga känslan som tröskel innebär blir hennes vän.
Annat är det med mig. Varenda elak tanke tar sig in. Vrider och vänder sig och gör mig extremt obekväm. Ena sekunden vill jag stanna, släppa Charlottes sida och sakta ner. Nästa sekund bestämmer jag mig för att hänga i och inte ge upp. Aldrig är jag bekväm i det obekväma. Jag kämpar ständigt.
Vi är egentligen väldigt jämnstarka. Charlotte är mer uthållig. Jag är snabbare. Charlotte är bättre på att envist kämpa. Jag är bättre på att springa igenom sprutande mjölksyra. Just på tröskel borde vi vara extremt jämna, men jag ger mig tyvärr alltför ofta. Låter de elaka tankarna vinna.
Snart är det dags. 3*10min och jag sitter här och försöker peppa mig själv. Lite fjärliar i magen har jag allt, men i dag ska jag banne mig inte ge mig!
Jag använder mitt favoritknep; OM jag vore riktigt bra på tröskel, hur skulle jag springa passet då? Jo, jag skulle låta Charlotte dra den första intervallen (om hon vill såklart) och försöka se den som en transport. Jag ska tänka en intervall åt gången. Resten av passet kommer senare ändå, vare sig man vill eller inte. Intervall nummer två ska jag kämpa mig igenom, räkna till 100 innan jag får kolla på klockan. Varje gång. Aldrig kolla på klockan om jag inte är på 100, förutom sista minuten då. Då är det tillåtet att kolla hur mycket jag vill. Sista intervallen är det tävling, ett lopp på 5km. Detta är den tuffaste delen i mitten av loppet, transportsträckan mellan första kilometern och slutspurten. Delen då man ofta slappnar av och förlorar viktig tid, men i dag ska jag kämpa igenom den delen av loppet. Slita hela vägen hem och göra det tilsammans med Charlotte. Den som är stark drar, den som känner sig svagare gör allt den kan för att behålla rygg.
Precis så skulle jag springa OM jag var bra på tröskel. Jag skulle kliva in i Charlottes bubbla och njuta av den elaka, sega smärtan som jag måste lära mig hantera om jag ska komma tillbaka till toppformen i sommar!
Heja, heja! Önska oss lycka till (tänk extra mycket på stackars mig, Charlotte är så grym ändå)!
Source: fbcdn-sphotos-a.akamaihd.net via Runday on Pinterest
6 kommentarer
hoppas du vann över pannbenet idag!
Tack Sara! Det gick faktist riktigt bra i dag så jag är mycket nöjd.
Jag är nog lite som du. På träning tycker jag att snabbdistans/törskelpass är det absolut värsta som finns och jag drömmer nästan mardrömmar om det dagarna innan. Det är också grymt jobbigt även under passet och alla negativa tankar kommer plötsligt på en gång och är svåra att mota bort.
Men det verkar som att det gick bra för dig idag!
Ja, tack och lov hade jag en bra dag i dag! Konstigt det där. För mig är det lättare att köra riktiga mjölksyraintervaller än tröskelpass. Men man blir ju bättre på det man jobbar på så det kanske släpper snart:)
Gott att det gick bra! Skönt att ha en så grym träningskompis. Jag är lite besviken över att ni inte kommer till GBG i veckan men hoppas få en ny chans att träna med er snart. Charlottes rygg tänker jag leta upp redan på maran om några veckor.
Jag vet, vi tycker också att det är tråkigt att det inte blev någon Göteborgsresa. Vi får se till att marknadsföra det bättre nästa gång! Bra träningskompisar är verkligen guld värda och Charlottes rygg är nog ett utmärkt riktmärke på maran. Hon brukar hålla jämn och bra fart