Jag springer för att det är roligt och inte för att vinna! Eller?!

Jag försöker den här veckan intala mig att jag inte är någon tävlingsmänniska, att jag tränar löpning enbart för att det är roligt och tävlar för att det är kul och inte för att vinna. Ja, just så. Problemet är att det inte riktigt har satt sig i huvudet än, men jag hoppas att det hinner sätta sig till helgen. För vad händer då? Jo, jag ska förmodligen (om jag är frisk och mår bra) springa inomhus-SM (ISM) 3000 m. Och varför vill jag slå bort tävlingsmänniskan i mig? Därför att jag inte har något bra PB jämfört med mina konkurrenter och därför att risken är stor att jag kommer komma sist (men någon måste ju göra det också) och då är det skönare att gå in med en avslappnad inställning.

 

Alla tävlingar kan ju faktiskt inte gå bra. Man kan helt enkelt inte vara på topp jämnt. Av motgångar blir man stark heter det ju. Jag tror verkligen att det är sant. Det är nyttigt att ha motvind ibland, bara det inte blir under alltför lång tid. Jag hoppas att min motvind tar slut snart och att medvinden börjar till de prioriterade loppen i vår och sommar. Inomhustävlingarna nu i vinter ser jag egentligen bara som riktigt bra träningspass där jag bland annat får öva på snabbare tempo då jag vanligtvis inte springer så kort som 3000m. Jag försöker se det så i alla fall. Men det här med att se en tävling som en träning, det är inte helt enkelt. Jag tror att jag bara får acceptera att jag kommer slita som ett djur på lördag och att det kommer bli en sistaplats…

 

…och om jag fortsätter repetera det här om och om i mitt huvud så kommer det garanterat bli en sistaplats för det vet ju alla att negativa tankar om och om igen genererar sämre resultat än positiva tankar. Hur som helst, nu är det som det är och jag lovar mig själv att börja tänka mer positivt efter tävlingen på lördag. Och resten av året ska jag springa både för att det är roligt och för att vinna! För helt ärligt så kan jag ju inte sticka under stolen med att jag är en tävlingsmänniska och att jag älskar känslan när jag slår mina PB!

 

Efter 21km på Stockholm marathon 2011.

Efter 21km på Stockholm marathon 2011.

Det här inlägget är postat i Reflektioner och taggat , . Följ kommentarerna med RSS-flödet för det här inlägget. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback-URL.

1 kommentar

  • Postat 15 februari, 2012 klockan 08:35 | Länk

    Jag förstår dig helt o hållet med att det inte alltid känns så roligt att veta innan att man troligtviis kommer komma sist. Men se det som en egen tävling, försök att slå en viss tid och vara glad för det.
    Jag har gjoort mina bästa korta lopp när jag mött riktigt bra motstånd som sprungit ifrån mig, men jag har istället fokuserat på en bra tid.

Skriv en kommentar

Din e-post hålls privat. Obligatoriska fält är markerade *

*
*

* Kopiera detta lösenord:

* Skriv eller klistra in lösenordet:

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>