Igår gick alltså Jubileumsmarathon av stapeln och till slut var det 7 905 löpare som gav sig av på resan. Hela 7 652 kom i mål, starkt jobbat!
Alla de åtta Runday-löpare som igår ställde sig på startlinjen gjorde ett riktigt bra jobb och samtliga kom i mål, bra jobbat Mikael, Patrick, Fredrik, Jessica, Johanna, Johan, Thomas och Tommi!
Några Rundaymedlemmar har mailat in sina tävlingsberättelser så nu tänkte jag bjuda på dom.
Thomas Albers
Det var min debut på maratondistansen (jag valde 1912 års distans). Det var en glad och fin stämning hos alla och det var väldigt trevligt att se alla som hade klätt ut sig, både löpare och åskådare. En mycket bra publik som höll ganska tätt längs banan. Det var enligt min uppfattning väldigt välorganiserat och det tycker jag att arrangörerna ska ha en store eloge för.
Banan kändes ganska tuff med mycket backar. Vilken tur att man har kämpat med Rundays backpass! Vädret var väldigt behagligt men om man tyckte att det var varmt fanns det många tillfällen att svalka sig med 21 vätskekontroller, vissa bara med vatten, andra med sportdryck och vissa enligt 1912 årsmodell med kaffe och te (idag var det dock iste som fyllde glasen). Även powerbars och frukt delades ut och det var tydligen inte bara jag som trodde att det bara var apelsin och fick en liten chock när det visade sig vara citron.
Min personliga insatts är jag ganska nöjd med. Fram till vändpunkten och ett par km till flög jag fram i en hastighet som kändes ganska hög och bekväm. Det blev lite tyngre därefter, men inte så farligt. Efter ca 31,5 km så hög det till i foten och jag fick den masserad och upptejpad och linkade mot mål då det fortfarande värkte rejält i foten framförallt i backar och i synnerhet uppför. Dock fick jag till en spurt som jag är ganska nöjd med in på Stadion och intill mål. Sluttiden landade på 4:48:44.
Johan Nordström
Med 15 förkylningsdagar sista 25 dagarna varav den sista i fredags kan man säga att jag kom till start ordentligt utvilad. Då jag tror på att ”vila sig i form” för längre distanser var jag ganska hoppfull om att det ändå skulle kunna gå bra. Jag visste ju också att jag i vinter och vår lyckats bättre med långdistanspassen än t.ex. året innan då jag persade på Stockholm Marathon. Därtill hade jag också min fru Stina och bror Fredrik som servade efter banan.
Det var en mycket trevlig inledning på arrangemanget från samlingen innan loppet och paraden genom stadion. Bara trevliga funktionärer och glada och trevliga löpare/supporters. Stämningen kändes väldigt avslappnad.
Min målsättning var främst att få en bra placering. Man hade varnat för att banan var mycket tuff och efter att ha provcyklat den veckan innan kunde jag bara hålla med. Min andra målsättning utefter vädret var att åtminstone klara 4 min/km i snitt, men helst under 2.40 (hela distansen). Efter 7 km kände jag att jag låg i ett vakuum ensam med en klunga bestående av bland andra Szalkai en bit framför. Märkte under ett par km att jag höll samma tempo så jag valde att gå ikapp och lade mig längst bak där. Milen passerades på 37.28 och det kändes väldigt bra. Därefter höll vi ihop fram till 30 km då jag kände att jag började bli trött – och sen gick det fort. Vid 33 hade jag nästan bestämt mig för att bryta, men tänkte jag ändå måste köra till 35 där Fredrik stod. Där fick jag en flaska med en specialblandad kaffe/cola drink. Jag gick en stund, drack och fortsatte sen sakta mot mål med flaskan i handen. Fick sedan upp farten mer och mer och kunde vid 39 slänga flaskan och springa i mål.
Sammanfattningsvis ett mycket trevligt och bra arrangemang. Målsättningarna infriades med en bra placering och en tid under 4 min/km så det är bara att vara nöjd.
Johanna Zingmark
Jag gjorde det! Jag sprang på under 4 timmar! I otympliga, hemsydda bomullsshorts, bomullslinne och målad mustasch (som satt kvar efter målgång)! Efter att ha sprungit sträckan ena hållet, för någon dryg vecka sedan, hade jag börjat misströsta om att fixa en ”bra” tid. Jag jobbar i det fula gula huset nära Häggviksrondellen, så jag snörade på mig skorna en dag efter jobbet, sprang till Sollentuna kyrka och så hela vägen till Stadion. Backarna är många och långa och banan är helt enkelt ganska tråkig. Det är förmodligen ingen slump att Norrtäljevägen, E4:an och Sollentunavägen går där de går – det var väl där den bästa vägen gick för 100 år sedan. Så någon vacker sightseeingbana tycker jag inte att det var. Men vad kul det var ändå!!!
Glada löpare från hela världen, bl a massor med fransmän, som ägnade sin nationaldag åt att springa. Jag pratade med några av dem under loppet som tyckte att detta var ett idealiskt sätt att fira. Själv fick jag rätta min franska när jag sade att jag var utklädd till ”un jeune homme”… eh…”pa si jeune peut-etre” (utklädd till en ung man…eh.. kanske inte så ung). Varpå en av dem blixtsnabbt kontrade med att vi träffats på loppet för 100 år sedan och att han väntat på detta återseende 
Jag hade träffat på ”vår Runday-Sophia” flera gånger före loppet, eftersom hon jobbat så mycket med förberedelserna. Det gjorde mig glad! Ännu gladare blev jag när jag förstod att Sophia också skulle springa, trots att det inte var planerat. Vi möttes på banan, nära Häggvik och jag skrek allt vad jag kunde ”Heja Sophia!”. Kraften i hennes steg och glädjen hon utstrålade fyllde också mig med energi. Jag hade oroat mig lite över värme, så jag drack lite i många av kontrollerna. Mot slutet, när det kändes tungt blev vätskekontrollerna en liten distraktion för mig – jag tog en liten paus och drack gåendes. När jag nådde Stadion och det blev dags att välja, satte jag en virtuell skygglapp för höger öga – att springa korta sträckan var uteslutet. Åh vad de sista två kilometrarna var långa! Och inte hade jag insett att jag sprang i nedförsbacke förrän jag vände på Fiskartorpsvägen… och det gick UPPFÖR. Nej, tänkte jag, inte en uppförsbacke till. Men då fanns dessa underbara funktionärer, som ropade: ”Bara lite tilll! Ni är snart framme!” Åh att få springa in på Stadion! På upploppet strax före mål hörde jag min underbara dotter heja av full kraft. Hon hade hejat vid start och överraskat mig även vid Frescati – vad det betyder mycket att bli påhejad! Och jag spurtade, ja faktiskt, i MÅL!
Tack för era berättelser och som sagt, mycket bra jobbat!
Thomas har vi till höger i bild.
Här kunde man välja mellan att springa 1912-distansen eller ett fullt marathon.
Fina medaljer till alla vinnare!
Johanna Zingmark
Efter målgång!
