De finns alltid där. De kivas, ordas och för ett förbannat liv. Den ena vet att det är dags att sova, den andra vill läsa bara eeeen sida till. Den ena vet att tvätten inte tvättar sig själv, den andra lutar sig tillbaka och tänker mañana, mañana. Den ena tänker att det bara är dårar som kastar sig ut ur ett flygplan, men den andra tänker att där ute, där är livet..
De finns där i periferin för det mesta, men under tuffa löppass kliver de in och tar enormt mycket plats. Deras närvaro växer sig större och rösterna starkare. Nu går de inte att trycka undan. Den ena vill sakta ner, den andra skriker ”till nästa lyktstolpe”. Den ena tänker att ingen ser om du stannar nu, den andra tänker att det är vad du gör när ingen ser på som är skillnaden som gör skillnaden. Denna ambivalens som pulserar i kroppen förstärks så mycket i löparspåret att diagnosen schizofreni tidvis inte känns särskilt långt borta.
Men så finns det få utvalda pass då dessa två motpoler förenas. De omfamnar varandra i ett leende och samarbetar hela vägen in i mål. De uthärdar utmattning och mjölksyra utan att klaga och applåderar varandra ända till det sista steget är taget. Det är ju just dessa pass som jag springer så förbenat mycket bättre.
Kan inte motpolerna komma överens lite oftare?
En dag då allt stämde (San Diego 2007)!
3 kommentarer
Oj, vad jag känner igen mig! Jag bråkar hela tiden med mig själv på jobbiga pass. Det är därför måndagsträningen är så bra för där får man massor av pepp från er tränare!
Ååååh älskar känslan!
På pricken!