Loppbarometern: TEC 100 miles

Eftersom att ingen av oss Runday-tränare medverkade på årets Täby Extreme Challenge tävling så bad vi Daniel Becker från Runday IF att göra en utvärdering av loppet i vår Loppbarometer! Daniel sprang 100 miles alltså 161 km och kom i mål på tiden 28:34:28 vilket räckte till en 17e placering bland herrarna och 21 plats totalt.

Information om loppet
Plats: Ensta Krog, Täby
Distans: 80,4 km och 160,9 km (utvärdering gäller för 160,9 km)
Kostnad: 500 kr
Arrangör: Jonas Wängberg, David Sundvall och IF Linnea
Antal startande: 116 st (130 anmälda)
Hemsida: www.new.tec100.se
Utvärderare: Daniel Becker

Utvärdering (1-5 poäng, 1 = dåligt, 5 = mycket bra)
Banan: 4 poäng
Utrymmesfaktor (d v s om det är gott om utrymme under loppet): 5 poäng
Atmosfär: 5 poäng
Dryck/mat efter/under loppet: 3 poäng
Organisation (information innan, under och efter loppet): 4 poäng
Kommunikation (till och från tävlingsplatsen): 4 poäng
Toalettillgänglighet: 4 poäng
Resultatrapportering: 5 poäng
TOTALPOÄNG: 34 poäng av 40.

Kommentarer
TEC är Sveriges ända 100 miles lopp detta år och är ett av få långlopp i Norden som ger kvalificeringspoäng till internationella ultralopp som Western states och UTMB (ultra trail du monte blance).

Efter fredag nattens snöfall och vind, blev starten uppskjuten två timmar till kl 12 för att tävlingsledningen skulle hinna röja banan från nedfallna grenar och träd. Jag har fokuserat på denna tävling i ett år, efter förra försöket då jag lyckades få ihop 15 mil, var jag denna lördagsmorgon ute efter revansch. Något nedstämd för vädrets makter denna morgon, blev det att tänka om och ta en mil i taget.

Banan som slingrar sig runt Röllingbysjön består i normala fall av ett underlag som grus, asfalt, gångväg, terräng och löparspår. Den är omväxlande och bjöd inledningsvis detta år på is, snö och otaliga leriga vattenhål. Banan är bitvis lättlöpt ut med Röllingbysjön men bjuder även på ca tre kilometer teknisk terräng med otaliga rötter och skogspartier som denna lördag var en blandning av issörja och vattenbeklädda tjärr. Sista kilometern inför varvning då banan består av en ca 10 km slinga, var ny för mig i år och bjöd på kuperad terränglöpning.

Två klasser fanns att välja mellan detta år: 50 miles och 100 miles.
Jag hade  laddat upp bra och var trots vädret fryntlig inför uppgiften. Att ha en plan ABCDEF i bakfickan var klokt med tanke på de tuffa förhållandena under tävlingens första sex timmar.

Jag pinnade på rätt bra första milen för att få det överstökat och passerade varvningen något segare ben än beräknat. Öppnade första varvet på runt 70 min allt enligt plan, men ansträngningsnivån var högre än beräknat. Jag lugnade ner mig följande tre varv och tog tillfället i akt och fyllde på med energi vid depån ordentligt från start och drack ordentligt. Pälsade på mig rätt mycket och det bidrog också till det tröga löpsteget.

Efter fyra varv och strax marathonpassering blev det kläd- och skobyte, mina Adidas trail 18 blev alltför tunga med vatten i, så det blev att ladda på med ett par väl inkörda Nike triax istället. Med torra skor och nya lager av kläder på överkroppen började kroppen förstå utmaningen och en känsla av seger över ovädret började vittras. Innan jag gick ut på femte varvet passade jag på att äta lite extra varm mat och byta byxor och alla plagg nedanför naveln. Att det skulle ta sex timmar att värma upp hade jag aldrig kunna förutspå, men med glada tillrop från vänner i depån och peppande sms, hade jag nu insett vikten att inte vika ner mig efter halva sträckan som tankarna inledningsvis stod inställd på.

Det mörknade rejält efter ca 55 km och jag hade nu pannlampan tänd. Äntligen mojnade vinden vid solnedgången och jag var nu på bra humör. Jag slog följe en bit med en ultra kompis och kom i samspråk med några medtävlare som hade slagit av på takten, de skulle nå halva distansen och hade gått ut för hårt och nu mest njöt så gott det gick. Jag hade innan gjort upp med min pacer Franklin Wood att han skulle möta upp så fort han ankom Stockholm efter en affärsresa på Östersjön. Han stod redo i depån då jag hade för egen maskin krigat mig runt sju mil och klockan slog nu 23. Traditionsenligt fyllde jag på med sportdryck, vatten och mat vid varvningen och några nyfikna vänner dök upp i nattmörkret och gav upplyftande ord på vägen mot nattpasset.

I tävlingen är det tillåtet att ha pacer efter mörkrets inbrott eller att löparen uppnått 100 km. Franklin och jag satt av mot halvtidspasseringen och jag kände att tempot ökade en aning. Han peppade och gav mig lite råd om energiintaget och jag pinnade på. Minusgraderna började sakta komma krypande så vid vissa skarpa nedförslöpor var jag tvungen att hålla igen. Snöblasket och vattensamlingarna hade nu en svag ishinna och kylan gjorde mig än mer säker på att det behövdes
mera kläder.

Natten gav mig många tankar på hur jag skulle kunna överleva denna utmaning. Men förra årets strapats, och höstens ökade löpträning med Runday gjorde mig varv efter varv mer hungrig att strida in i kaklet. Franklin blev lite otålig över mitt något sega tempo framåt vargtimmarna tre till fem.

Jag matade på med mer varm mat och otaliga koppar kaffe med mjölk i depån. Kylan bet hårt och idén att ta en varmdusch ökade, det kändes prisvärt då termometern visade minus 4 som lägst. Men efter den lite längre pausen efter tio mil började det ljusna. Jag drog ut lite på det stoppet för att kunna skippa pannlampan och vi drog iväg för att möta gryningen runt sjön. Första varvet för Franklin i ljust tillstånd gjorde löpningen lite roligare för honom som ej sett banan i sin helhet tidigare. Frosten på marken ville inte ge med sig och dimman över sjön låg som ett magiskt skimmer över vattnet. Jag blickade ut över hästgården och insåg att det var runt tio minuter innan jag skulle ännu en gång besegra backen innan gården. Magen började vid detta lag göra uppror så ett tekniskt stopp där skulle sitta fint.

Franklin undrade försiktigt hur länge han önskades på färden och vi bestämde att ha skulle följa med till tolv mil och sedan vika av hemåt. Han började bli lite trött och jag ville inte pressa honom mer. Han hade vi detta lag varit vid min sida i över sju timmar. Jag gnetade på utan märkbara skavanker och visste att den kritiska tolfte milen skulle avgöra ifall det var möjligt att ro hem en målgång detta år.

Väl i depån mötte jag tävlingledaren Jonas Wängberg som förklarade att jag måste öka tempot för att nå målet inom maxtiden.

Vi satte iväg i ett nytt och modigt tempo, jag kalasade på min trettonde salttablett och  nyponsoppa. Jag kände ett nytt driv och farten ökade. Strax innan två kilometerskylten skymtade jag en bekant duo. Det var Carina Borén som också gick för den långa distansen och dessutom debuterade på sträckan. Energin att sträcka ut och passera gav onekligen positiva känslor, trots att jag önskade att jag smitta av mig så hon också kunde öka takten.

Solen gassade på ordentligt nu och jag började inse att jag hade för mycket på mig. Fotsulorna började ömma alltmer men annars var vid gott mod. Efter tolfte varvet som förra året avgjorde min insats och där jag då tappade loppet, kändes nu extra viktigt att avsluta fint. Väl i kontrollen slet jag av mig onödiga kläder. Matade in en extra våffla och blåbärssoppa. Dags att återigen bege mig ut på varvet och Jurgen peppade och vi snackade en del påväg ur kontrollen. Jag hade svårare nu att hålla samma fart som förra varvet men ända hyfsat.

Möter några söndagsflanerare, som tittade lite mystiskt på mig. Vissa var glada och hejade glatt, med andra verkade bli förnärmande och förvånades av vår uppsyn då jag hejade friskt. Min mage började göra lite uppror efter de otaliga kaffekopparna i depån som jag tvingade ner för att få bort tröttheten. Minnet från förra årets urladdning och sömnighet efter ett dygns löpning skulle detta år inte hindra mig att nå målet, 161 km.

Jag sken upp som solen och lät mig förföras av vårstämningen som för första gången gjorde sig påmind. Tempot sjönk lite efter ett kort tekniskt stopp på 4-H gården vid Rönning by som hade bra faciliteter. Lite peppande sms till i ryggsäcken, klart kul, men jag kunde inte bry mig om att svara. Ville bara framåt.

Efter att varit ute på banan i ett dygn nu, insåg jag att jag skulle nog nå målet. Franklin’s plan att jag skulle gå för målet 25 timmar, var nu avlägset men kroppen svarade fortfarande bra och jag hade mer att ge. Hade en mentaldipp på detta varv och de ömmande fotsulorna började reta upp mig. Jurgen peppade mig att testa ett annat löpsteg, jag provade köra lite intervaller.
Ökade farten rejält och fick upp pulsen och märkligt nog kände jag mig inte mera sliten. Försökte belasta andra muskelgrupper, och lyckades hyfsat några kilometer innan terrängpartiet. Snart enbart två mil kvar. Jurgen verkade bli mer och mer intresserad av att haka på ytterliggare en bit och jag uppskattade inviten.

Strax innan varvningen kommer en flashig barfotalöpare och drar förbi. Jag peppar lite extra med några tillrop. Det visar sig vara en funbeat-bekant Stefan Hasselgren. Vi snackade lite och han stannade upp i sitt pass och hakade på oss en bit in till depån. Han hade själv ställt in medverkan i årets TEC. Han verkar lite överraskad över min glada och pigga uppsyn, trots att jag själv kände mig allt annat än pigg.

Jag fick upp farten inför sista halvkilometern in till varvningen vid varje varv för löpspåret bakom Enstakrog eller tävlingscentret, har en så där fin kuperad känsla.

Mentalt försöker jag mobilisera krafter att bita ihop inför de sista två milen. Väl i depån kikar jag snabbt på resultattavlan och ser att jag har en vikande trend senaste varvet. Rafsar ihop lite energi, och fyller på alla flaskor och sväljer en tallrik risgrönsgröt. Mums. Är tokhungrig och kommer i samtal med Emelie Andersen förra årets vinnare i damklassen och hon peppar extra och hävdar att min hunger är en positiv nyhet. Mata på nu hörs från tävlingsledningen, som också ser ut att börja bli trötta.

Jag går ut ur kontrollen och styltar ner för en knölig trätrappa som når gångvägen ut på varvet. Jag testar några intervaller till och Jurgen föreslår att vi skall springa till järnvägsövergången som det är över två kilometer till och jag ler och instämmer men lägger till att jag kommer gå i nästa uppförsbacke på vägen dit. Väl vid backen testar jag att springa uppför och det går bra. Vi flyter på i ultratempo och jag blir alltmer övertygad att detta kommer gå vägen. Men vill inte ta ut något i förskott. Magen är i uppror!

Börjar tröttna lite på banan i synnerhet grusvägen mellan tre och fem kilometerskylten som avslutas med att man går under en målportal vid Skavlötens idrottsgård. Jag inser att jag har missat att få på korken till vattenflaskan som nu är nästan tom och väl där ljuder ett alarm högt och en polisbil står en bit bort. Ingen vinst med att hitta rinnande vatten, men min andra flaska med sportdryck räcker en bit till och jag trycker sedvanligt ner salt och magnesiumtabletter.

Bara 15 kilometer kvar nu. Jag tackar Jurgen för sällskapet. Känns lite extra spännande att debattera lite politik ute i spåret. Jag inser att mina tankar går i ultraterapi, sömnigheten tilltar men fastnar inte.

Nu låter jag inte smärtorna fastna och jag matar på över stock och sten och i synnerhet i leran och de blöta partierna i skogen. Jag plumsar över dem utan att riktigt bry mig om konsekvenserna. Rullar in lite skev inför sista varvningen. Jag ser några bekanta ansikten som redan nått målet och sitter och njuter i solen. Jag river åt mig lite gel, och tänker att nu finns det inget att förlora och all energi som går ner behövs. Väl ute på sista varvet börja jag känna en saknad att detta äventyr snart är slut. Den väntade fartökningen sista kilometerna saknas men jag pinnar på och börjar vid detta lag bli ännu mera less på banan. Solen gassar på för fullt och något velig och yr i tankarna försöker jag bara tänka. FRAMÅT!

Farten pendlar men Jurgen ökar tempot avsevärt i mina ögon och jag ger mig inte och hakar på. Antar att han också vill få detta klart. Jag försöker hålla ett hyfsat tempo, men jag går växelvis går då det lutar uppåt eller är knöligt i skogen. Många partier på banan som för ett dygn sedan var snökaos, har nu torkat upp ordentligt och är nu rena motorvägen. Den gula markeringen med fem kilometern lyser skarpt och jag börjar få segerfrossa. Tempot vacklar, klockan (Garmin) på armen har slocknat för länge sedan. Telefonen är dock, igång. Jag ser min fru vinka och säga några ord vid Skavlöten, hon är ute på en biltur för att köra hem mig och kikar in vår passering då det enbart återstår ett halvt varv.

Jag och Jurgen pinnar på och vid villaområdet runt Löttinge, som under hela loppet bjudit på tre improviserade vätskekontroller. Jag hejar på villaägarna och tackar för hjälpen. Att ställa ut varmvatten, choklad och musik gör mig tårögd och känslan att strax korsa mållinjen känns helt osannolik. Men att jag sent om sider inser att jag gillar tuffa förhållanden, gör mig stark. Med tanke på att över hälften av alla startande hoppat av, gett upp eller avvikit av olika anledningar, har givetvis bidragit till mitt bränsle att inte vika ner mig.

Inne i det sista skogspartiet prasslar det plötsligt till bakom mig och Jurgen. Jag får för mig i min trötthet att det är en pacer och en tävlande som fått upp tempot. Det visar sig vara ett par som har stått för en av de improviserade vätskekontrollerna tidigare och nu vill testa banan. Jag försöker haka på, men lyckas inget vidare.

Jag ökar tempot sista biten in mot mål och jag hoppas att Jurgen kan ladda kameran för en segerbild. Han drar på och försvinner bland grannarna. Mitt löpsteg lämnar en hel del att önska, men jag sträcker på mig och försöker se så pigg ut som möjligt. Varje steg in mot målet sista fyrahundra meterna känns som att springa på moln. Jag är så lycklig. Runners high och alltihopa på en gång. JIHAAA! Det gick!

Tävlingsledarna David och Jonas möter upp och skrattar och ger mig den åtråvärda bältespännet i brons. Jag tackar och frågar runt hur det går för Carina. Hon är på ingång, får jag till svar. Härligt! Jag gläds och möter upp min fru Cecilia som gratulerar. Resultatet 28 timmar 34 minuter 39 sekunder stirrar på mig vid målet. Yes!

Jag vinglar något stel in i omklädningsrummet och sveper det sista i mina flaskor. Äntligen, äntligen, skall jag få ta krypa in i dusch och bastun och få på mig vanliga kläder.

Organisationen och stämningen kringloppet är magisk och jag kommer inte tveka att anmäla mig till nästa år för att pressa tiden. Måste även poängtera att IF Linnea som arrangerade detta i år tillsammans med tävlingsledarna Jonas Wängberg och David Sundvall gjort en bra insats. Resultattavlan vid varvningen var guld.

Stort tack till alla som dök upp, och orkade läsa ända hit.

Daniel Becker för Runday IF