Lopprapport från EM i Zürich!

20 augusti, 2014

Kvällen före loppet mötte jag upp med mina vänner och familj på mitt hotell. Vi snackade ihop oss inför morgondagen, jag fick hjälp att välja tävlingsdräkt, vi fyllde langningsflaskorna, tejpade på energi på flaskorna och det sista jag gjorde innan jag slocknade var att lämna flaskorna till Lars Andersson som var marathonansvarig under EM. Sen somnade jag som en stock.

På tävlingsdagen ringde klockan 5.20. Jag hade sovit fantastiskt gott men tyvärr inte tillräckligt många timmar då jag kom i säng för sent. Jag drog på mig kläder och gick ner till frukosten. Åt till största delen medhavd frulle (gröt, två knäckemackor, en avokado och resorb) men fyllde på med lite från buffén (två dubbel espresso, banan och lite nötter och frön). Sen gick jag upp på rummet, satte på hög musik för att tagga till, flätade håret, borstade tänderna, bytte om, packade väskan, satte på nummerlapp och sen var det dags att bege sig. Bussen till starten gick 07.00.

IMG_2643

IMG_2648

Vädret var typ optimalt; 12-15 grader, mulet och vindstilla. Vi satte oss i team-tältet och kopplade av tills det var dags för uppvärmning. Jag kunde knappt sitta still, kände mer taggad än vanligt. En timme före start började jag värma upp; 15min jogg och lite tänjningar.

IMG_2769

Jag bytte skor till adios boost och 30min före start var det dags för calling och vi fick våra transpondrar. Samtidigt som jag gjorde mina fartökningar vid starten så öppnade sig himlen och regnet började vräka ner. Jag sökte skydd för att inte bli dyngsur och iskall. Tack och lov övergick det till duggregn efter ett par minuter.

IMG_2738

Startskottet gick prick 09.00. Det var jättemycket publik vid starten och alla tävlande rusade iväg i en jäkla fart. Jag kände inget behov av att försöka inta någon position då jag visste att jag hade Europas bästa marathonlöperskor framför mig. Efter någon minuts löpning sa Hanna att jag skulle titta bak för att se motorcyklarna som låg precis bakom oss och markerade att vi var sist i fältet. Vi skrattade åt det. Det var en ny situation för oss båda. Hanna som hade GPS-klocka sa att vi sprang i 3.45-tempo och jag såg därmed ingen poäng med att öka farten då det var snabbare än min planerade snittid. Efter några kilometers löpning knappade vi in på en Estniska, en Schweiziska och två av de andra svenskorna (Annelie och Frida).

Banan hade först ett kortare varv på 2 195m och därefter var det ett längre varv på 10km som man skulle springa fyra gånger. Jag har inga problem med varvbanor som jag vet att många andra har då det kan tyckas mentalt jobbigt att springa runt runt. Istället såg jag det som en fördel då banan var mycket publikvänlig och därmed skulle jag få se mina supporters massor med gånger. En sak som är viktig när man springer marathon och kanske i synnerhet varvbanor är att man delar upp loppet i etapper. Man blir ju trött av att bara tänka på att springa 40km och hålla på i typ 2 timmar och 45 minuter. Istället måste man sätta upp delmål. Delmålen i mitt fall var dels varvningen vid målet, alla ställen där mina vänner stod, ”mördarbacken” och de två vätskestationerna som fanns på 10km-varvet. Jag hade alltså inte alls speciellt långt mellan mina olika etapper vilket var super!

Benen kändes vansinnigt pigga till en början. Tempot var som en lite snabbare pratvänlig distansrunda. Jag vinkade till mina kära supporters, kastade slängkyssar och gjorde tummen upp. Jag tittade på klockan efter 2, 3 och 4km och såg att jag hade typ 3.50-tempo. Sen tittade jag inte på min klocka något mer under hela loppet.

maran ny 2_web
Foto: Ryno Quantz

Efter drygt 5km var det dags för den första mördarbacken. Lorenzo stod i början av backen och ropade att vi höll i snitt 3.45-tempo och att vi kanske behövde sakta ner lite. Det var helt enligt min plan, att sakta ner alltså. Min tanke var att sakta ner tempot så pass mycket att det inte skulle kännas jobbigt. Om det var 8min/km som krävdes så fick det vara så. Jag vet inte vilket tempo jag hade uppför backen men jag minns att jag kände mig riktigt fräsch på toppen och att jag både blev omsprungen och ifrånsprungen av de andra löparna som låg runt mig. Efter uppför blev det nerför. Lisa stod redo på toppen och sprang med mig hela vägen nerför den 1,3km långa backen. Jag minns att vi snackade en hel del på vägen ner första varvet. Bland annat gnällde jag över regnet som hade ökat på igen. Lisa peppade mig till tusen och jag kände mig helt återhämtad när jag var nere på flacken igen.

IMG_2653

Vid 10km kändes kroppen fortfarande bra och jag tog min första gel för att få lite extra energi. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av varv två mer än att jag fick rapport om att Lena drygade ut ledningen gentemot oss andra svenskor och att jag som vanligt tappade i uppförsbacken men sprang ikapp de andra svenska tjejerna nerför. Jag tror också att det var varv två som det blev ett litet missöde med langningen då jag missade min flaska och fick vända tillbaka för att hugga den. Vid typ 18km fick jag en halvdålig känsla och jag började oroa mig för att jag hade gått ut för hårt, en känsla som jag inte alls tycker om när det är mer än halva loppet kvar.

Maran dam 1_web
Foto: Ryno Quantz

Vi passerade 21km på strax under 1.21.30 och jag svor över att det gått så snabbt då jag visste att det var kört med negativ split och PB då jag aldrig skulle kunna springa den andra halvan snabbare än den första. Därefter ignorerade jag alla klockor längs med banan och även min egen då jag inte ville känna mig stressad. Jag började som sagt känna mig lite sliten, inte så att det gjorde jätteont någonstans eller att benen var slutkörda, jag var bara lite trött överallt, därför försökte jag att ligga avvaktande bakom de andra tjejerna för att inte trissa upp tempot. Hanna och Frida drog iväg en bit framför mig och Annelie men vi kom ikapp Frida efter ett tag samtidigt som Hanna hade försvunnit bortom synhåll.

MAran dam 8_web
Foto: Ryno Quantz

Konstigt nog så längtade jag efter backen varv tre. Jag tror att det var för att jag tyckte att tempot på flacken började kännas snabbt, det var inte längre något behagligt prattempo, och jag visste att jag skulle få sakta ner uppför och springa jättelångsamt. Innan loppet trodde jag att jag skulle hata backen över allt annat, framförallt varv tre och fyra men det blev precis tvärt om, jag älskade backen, både upp- och nerför. Under varv tre blev jag tröttare och tröttare. Jag tog min sista gel vid 30km, strax innan det var dags för det fjärde och sista varvet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När det var 10km kvar av loppet visste jag att det skulle gå vägen, inte att jag skulle persa men att jag skulle ta mig över mållinjen och det var trots allt det som var mitt huvudsakliga mål. Kilometrarna tickade ner av bara farten och helt plötsligt var jag på väg uppför den sista backen. Mina kompisar stod och skrek som vanligt uppför. Lisa mötte upp på toppen och sprang med mig nerför. Hon övertalade mig att börja plocka ryggar vilket jag gjorde. De sista kilometrarna gick rätt bra men tyvärr lyckades jag inte täppa till luckan till Annelie och Frida som de fick i uppförsbacken. Däremot kom jag ikapp och sprang om både Lena och Hanna som hade legat före mig under ett bra tag. Jag passerade några andra nationaliteter vilket var en skön känsla. Moa påminde mig gång på gång under det sista varvet att jag absolut inte fick glömma bort att njuta av det här, EM var ju trots allt något jag längtat efter och sett fram emot under en längre tid. Jag kan inte direkt påstå att jag njöt av en skön känsla den sista milen, men det var verkligen hur coolt som helst att springa över mållinjen i blågula kläder, med massor av åskådare och alla mina närmsta vänner och familj på plats.

Jag stoppade klockan när jag passerade mållinjen och såg att det stod 2.42.29. Jag förstod ingenting. Pers!? Det var inte möjligt. Det hade jag aldrig trott. Jag vet att Lisa skrek till mig i den sista nerförsbacken att jag hade möjlighet att persa men jag var övertygad om att hon bara lurades för att få mig att springa snabbare. Det var inte förrän jag träffade på Lorenzo någon minut efter målgång och han konfirmerade min tid som jag förstod att det faktiskt var ett nytt pers. Helt sjukt!

När jag kom ut möttes jag av alla mina närmsta och bästa supporters och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Så jävla fint av dem att åka hela vägen till Zürich för att heja på lilla mig. Jag finner inte ord för hur tacksam jag är!

IMG_2766

IMG_2765

IMG_2683

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Rutinerad som jag är (detta var mitt 10e marathon) hade jag med mig flipflops i väskan som jag kunde dra på mig direkt efter målgång för att slippa trycket på en eventuell blånagel. Om det är någon som undrar om jag springer med för små skor så är svaret nej. De är alldeles lagom men i det här fallet hade jag glömt att klippa tånaglarna innan loppet – klantigt!

Efter en dusch på hotellet mötte jag upp med mina kära vänner på stan för lunch. Sen vidare till en bar där vi drack skumpa och satt och surrade. Vi avslutade kvällen på ett stakehouse med hamburgare och rödvin. Någon timme senare och med två alvedon i kroppen och emd en fantastisk dag bakom mig som innehöll landslagsdebut, EM, en mara, nytt PB, en 34e placering och firande med vänner och familj somnade jag in riktigt gott.

IMG_2768

TACK till Lisa, Johanna, Moa, Gina, Sarah, Hanna, Mia, Charly + pappa, mina kära föräldrar Ninni och Leffe, och alla som har hållit tummarna, hejat hemma i Sverige, skrivit fina saker, skickat lyckönskningar och gratulationer och engagerat sig i mitt EM-lopp. Jag vill ge er alla en stor kram!

mellantider

5 kommentarer

  1. Underbart! Grattis till PB och väl genomfört lopp. Du är en fantastisk representant för svenska landslaget.
    Blev helt tårögd när jag läste om målgången. Vilken känsla det måste vara!

  2. Stort stort stort grattis till dig! Vilken prestation! Hoppas du fortfarande njuter av känslan!
    Otroligt imponerande!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Kommande händelser

Det finns inga kommande aktiviteter.