Min resa genom Florens på 2.44.28

26 november, 2012

Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer, lyckönskningar och gratulationer som har ramlat in på Facebook, twitter, mail och instagram! Man känner sig ganska ensam när man är ute på marathonbanan och springer men det är fantastiskt att inse hur många som faktiskt följer och intresserar sig för hur det går! Ni ger mig massor med inspiration!

 

Loppet gick ju som ni redan vet helt strålande för min del. Jag hade en måltid på under 2.45 och lyckades tillslut landa på 2.44.28 (med en 5e placering) trots att loppet egentligen inte var helt perfekt – men nog allt var det klart godkänt!

 

Jag vaknade strax efter kl. 6 och högg direkt in på yoghurten och müslin som jag tagit från hotellfrukosten dagen innan. Kl. 6.30 öppnade hotellets frukost och då stoppade jag också i mig en smörgås och lite äggröra med bacon. Därefter kunde jag gå upp på rummet och vila en stund medan Oscar gick iväg med mina dryckesflaskor som skulle portioneras ut på vätskestationerna. Knappa timmen innan start gick jag ut för en lätt uppvärmning – några km jogg i lugnt tempo (jag har studerat Isabellahs uppvärmning och hon springer ofta jättelångsamt när hon värmer upp – vinnande koncept!?). Tack vare att vårt hotell endast låg ca 400 m från start kunde jag lämna hotellet 10 min innan start och jag slapp lämna in några överdragskläder. Vädret var skönt, ca 10 grader och molnigt på morgonen.

 

Supertaggad innan start!

 

Viktigt att skorna sitter bra på foten när det är tävling!

 

Starten skulle gå 9.15 men det blev några minuter försenat (vilket jag hade räknat med). Jag kom direkt in i ett behagligt tempo som efter några km visade sig vara lite snabbare än planerat. Det här med att hitta rätt tempo från början är inte helt lätt på längre lopp tycker jag – om man har en bra dag så känns tempot ofta långsamt i början och det är svårt att veta hur hårt man vågar gå på för att orka hela vägen. För min del blev det inte så tokigt ändå den här gången, jag öppnade första milen på 38.33 och jag skulle öppna den på ca 39.10. Det som oroade mig tidigt i loppet var mina vader, de började strama efter bara några km – kanske för att jag var ovan med skorna som jag endast sprungit med 3 ggr sen jag köpte dem för drygt 2 månader sedan. Men förutom vaderna kändes det riktigt bra.

 

Mina snygga dryckesflaskor som Oscar designat.
Mina snygga dryckesflaskor som Oscar designat.

 

Oscar stod första gången vid 11 km och jag fick förstaklass service med pepp, gel, sportdryck mm. Det är så härligt att ha någon man känner längs banan, det blir liksom bra delmål och man springer och längtar tills nästa gång man får ses! Jag sa till Oscar att jag nog skulle sakta ner lite och att jag hade känningar i vaderna. Så här i efterhand tror jag att Oscar blev lite orolig att jag hade gått ut för snabbt när jag sa så (hans tweet indikerade att han var orolig att jag drack för dåligt och hade känningar i vaderna), men det handlade mer om att jag var nervös att inte kunna hålla tiden, mer än att jag kände mig trött och orolig för kramp.

 

Banprofil
Banprofil.

 

Halva loppet passerades på 1.21.57 och jag hade därmed sprungit andra milen långsammare än den första. Det flöt på ganska bra och det kändes skönt att äntligen få börja räkna ner kilometrarna. Men, sen hände det som jag fasade för – magen började krångla och jag kände starkt behov av ett toabesök. Lyckligt vis, precis som att någon hört mitt hjälprop i tanken, dök det upp en bajamaja vid 22km. Jag kastade mig in och några sekunder senare kastade jag mig ut. Osäker på hur lång tid det tog, men förmodligen var det rekord 🙂 Irriterad över att jag hade tappat tid sprang jag nästkommande km i 3.45-tempo för att komma ikapp killarna som jag sprang med innan stoppet.

 

Men tyvärr var det inte slut på magkrånglet. Vid 29 km kom det igen. Jag hade tur även denna gång – vid 30 km uppenbarade sig en bajamaja och det var bara kasta sig in igen. Efter det var min mage i totalbalans resten av loppet och jag kunde fokusera helt och hållet på löpningen! Det positiva med magkrånglet var att jag glömde bort smärtan i vaderna då allt fokus låg på att hålla magen lugn och faktum var att vadsmärtorna aldrig återkom, inte ens efter att magen lugnat ner sig.

 

Den jobbigaste sträckan mentalt var helt klart mellan 21 km och 33 km. Där fanns ingen Oscar, inte mycket övrig publik och vägarna ledde ut en bit utanför stadskärnan. När Oscar dök upp igen vid 33 km med peppande ord som: ”dina ben ser pigga ut”, ”våga trycka på efter 36 km – det orkar du”, ”du har en tjej inte långt framför dig och massor med killar att jaga ikapp” – då fick jag ny energi! Jag lyckades direkt lokalisera tjejen framför och sprang om henne. Jag ökade tempot och det kändes riktigt bra. Men sen, vid 35 km, kom de omtalade gatstenarna som i princip hade varit frånvarande fram till dess. Inte nog med att de var hårda, de var ojämna och med trötta ben, vrister och fötter var jag väldigt rädd att trampa snett varpå jag fick sakta ner tempot. Det kändes som att det i princip bara var gatstenar de sista 7 km men det är nog lite av en överdrift.

 

Tack vare att jag ändå hade sparat lite krut i benen till de sista kilometrarna så kunde jag plocka rygg efter rygg vilket alltid är en skön känsla (jag gillar att lägga upp loppen på det sättet, d v s att man har krafter på slutet och kan springa om andra)! Med 2 km kvar var visserligen jag också väldigt väldigt trött. Men när det bara var 2 km kvar av 42 km då var det bara att bita ihop och kämpa sig i mål. På ett sätt ville jag inget hellre än att komma i mål men samtidigt så ville jag inte att det roliga skulle ta slut. Tänk att det är så förbaskat kul att springa marathon!

 

Två nöjda och glada löpare några timmar efter målgång!
Två nöjda och glada löpare några timmar efter målgång!

9 kommentarer

  1. Grymt!

    Skall jag vara helt ärlig så tyckte jag när jag såg tiden att ditt lopp i Stockholm var ”snabbare” (mycket tuffare bana, mycket tuffare förhållanden, nästan 6 mån mindre maraträning).

    Men nu när jag läser om dina magproblem så tycker jag att det är en fantastisk prestation.

    Skall bli mycket kul att se vad du gör i Stockholm nästa år (då ännu bättre tränad, i bättre förhållanden och förhoppningsvis med en lugnare mage och snälla vader)

    Grattis!

  2. Tack snälla!
    @ Peter – jag håller med om att tiden i Florens nästan är jämförbar med prestationen på Sthlm maran, men jag inser att jag måste ha haft en klockren dag i Stockholm och en bra (men inte perfekt) dag i Florens. Det jobbiga med marathon är att man inte har så många chanser på sig under ett år eftersom att återhämtningen tar lång tid. Jag hoppas verkligen att jag lyckas pricka in formtoppen till marathonloppen nästa år! Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Warning: Use of undefined constant   - assumed ' ' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/73/131573/runday.se/public_html/wpcontent/themes/runday/single.php on line 40