De senaste dagarna har jag känt mig ganska seg i kroppen, kanske får jag igen för de få sovtimmarna förra veckan men jag har haft lite svårt att motivera mig till träning. Då är det ju tur att man har träningskompisar som drar med en. I tisdags hade jag bestämt med Charlotte att vi skulle gå till gymmet och sedan laga mat tillsammans. Det var med tunga steg som jag gick av tunnelbanan vid Odenplan, och det första jag sa till Charlotte var att jag kommer inte orka speciellt mycket idag, hon tog ingen särskild notis till mitt gnällande, och utan att jag visste ordet av satt vi i roddmaskinen för att köra intensivt i 15 min. Det tog verkligen emot till en början, men vi satt och snackade under tiden så gott det gick och successivt smittade hennes energi av sig även på mig och vi körde på som bara den. Efter roddmaskinen blev det styrketräning och då fokus på ben- och bålstyrka och det kändes dagen efter kan jag säga. Hade det inte varit för Charlotte hade det blivit ett betydligt lugnare och inte alls lika effektivt pass. Så ett tips är att planera in träning tillsammans med någon, inte minst vid bristande motivation jag tycker att det är mycket lättare att pusha mig själv när jag har någon bredvid som kör lika hårt. Efteråt gick vi hem till henne och lagade Blodpudding a la lyx, i klarspråk innebär det blodpudding, bacon av den lite finare varianten, en rejäl sallad med tomat, avokado, fetaost, valnötter mm, det blev riktigt gott.
Härliga träningskompisar!
Idag tänkte jag ge mig ut på Kungsholmen runt, förhoppningsvis med ben som går som trumpinnar men mer troligt är att de känns som cementklumpar. Men skam den som ger sig, så snart formen uppenbarar sig ska jag njuta till tusen.
