Jag är, som så många andra, uppvuxen i den svenska idrottsrörelsen. Fotbollsträningar, friidrottsträningar och ridskolan har lagt mycket av grunden till den jag är i dag. Det var där jag lärde mig kamratskap, målmedvetenhet och samarbete. En annan sak som jag lärde mig var ärlighet. Det finns inga genvägar på friidrottsbanan. Mycket tidigt lärde jag mig världens enklaste ekvation; vad du stoppar in påverkar vad du får ut. Fuskar du på träningen vinner du inte loppen.
Kanske är det tack vare min uppväxt i det svenska idrottsföreningslivet som jag älskar OS så mycket. Jag kan i timtal fascineras av osannolika prestationer och häpna över att dessa personer började, precis som jag, i någon ridskola eller friidrottsklubb någonstans. De har vigt sina liv åt idrotten och under några magiska ögonblick får jag se dem leva drömmen.
Trots att OS strör ett gyllene skimmer över världen några veckor vart fjärde år så lämnar det också en sur eftersmak. För det är just vid OS som jag gång på gång upplever att den ärlighet jag förknippar med idrott skälver. Dopingskandaler sväljer en stor tugga av den olympiska glädjen, dopingspekulationer en annan.
Jag tänker tillbaka på när jag var femton år. Många av mina klasskompisar tog det första blosset eller den första fyllan de där fredagskvällarna då jag satt hemma och tittade på Golden Leauge och drömde drömmar om OS. Jag minns hur jag beundrade de snabba amerikanska sprinterstjärnorna; Marion Jones, Maurice Greene och Tim Montgomery. Jag drömde om att någon skulle slå världsrekordet för damer på 800m, 1.53.28, som Jamila Kratochvilova satte för nu 29 år sedan. Men den som jag beundrade allra mest var den svenska superstjärnan Ludmila Engquist. Jag tyckte så synd om henne som blivit lurad till doping under tiden hon tävlade för Ryssland. Jag hade varit så imponerad när jag såg henne vinna OS-guld på 100mh i Atlanta 1996. Ännu mer imponerad blev jag när hon, efter att ha behandlats för cancer, vann DN-galan på 100mh 1999. Då skrev jag mitt första beundrarbrev någonsin och fick en autograf med posten. När Ludmila två år senare testade positivt för anabola steroider under hennes bob-satsning dog min naiva inställning till idrotten. Jag började ifrågasätta och spekulera och mina idoler föll en efter en ned från sina piedestaler.
Att dopa sig är inte bara att ljuga, det är också att stjäla. Den som är dopad och vinner en medalj stjäl denna medalj från någon annan. Den stjäl samtidigt år av hårt arbete från den personen.
Frågan som jag ställde mig många gånger under dessa mästerskap är om man ska förlåta och i så fall om en före detta dopad atlet ska få springa ett OS. Enligt mig är svaret ja och nej. Ja, visst ska man alltid försöka förlåta. Men nej, dessa personer ska inte få delta i ett OS. I de Olympiska Spelens värdegrund står det att ”idrotten är ett medel att föra människor närmare och öka förståelsen för varandra”. Doping gör allt annat än det, den skapar misstänksamhet och klyftor. Många anser att alla personer förtjänar en andra chans, men jag håller inte med. Precis på samma sätt som en anställd som förskingrat pengar från ett företag och blivit upptäckt får finna sig i att tiden på det arbetet med all sannolikhet är över för all framtid, får en idrottare som planerar att fuska räkna med att aldrig mer tävla OS igen. Precis som den anställde efter att ha avtjänat sitt straff får kämpa för att få ett annat jobb borde samma sak gälla idrottsutövaren. Fuskar du finns det andra vägar att ta, men till OS borde dörren vara stängd. Visst har undersökningar visat att hårdare straff för kriminella varken påverkar antalet återfallsförbrytare eller brottsstatistiken, men slipper vi se gamla fuskare ta OS-medaljer så får i alla fall de Olympiska Spelen behålla sin värdighet som en plats där det finns respekt för hårt arbete och en respekt för idrotten som sådan.
Många ifrågasätter ju om det ens ska finnas några regler för doping. Är det kanske bättre att släppa dopingen fri? Enligt mig är det värsta tänkbara scenario. Jag tänker tillbaka till 15-åringen som aldrig tog sitt första bloss. Hur skulle det se ut om hon istället knaprade steroider framför Golden Leauge-tävlingarna på fredagarna? Den fantastiska idrottsrörelse som jag vuxit upp i får inte bli en grogrund för hjärtattacker, hormonrubbningar och tumörer. Idrottsrörelsen måste fortsätta vara en plats där kamratskap, målmedvetenhet, samarbete och ärlighet växer fram. De flesta av oss når aldrig drömmen om guldet, men det vi fått med oss från idrotten har gjort många av oss till lite bättre människor än vi hade varit utan den.
Jag väljer att hoppas och tro på WADA och att jag under min livstid får uppleva ett OS utan blandade känslor. Ett OS där jag slipper hålla tummarna för att det ska gå dåligt för vissa, där ingen som erkänt doping leende springer ett ärevarv efter finalen på 100m…
I de största mästerskapen ska bara de största idrottsutövarna få skriva historia!
Source: fordevillediaries.com via Runday on Pinterest
15 kommentarer
Jag håller med till 100%! En gång fuskare alltid fuskare!
Nej, vi har inte den synen på personer som begår brott t.ex. rån och vi ska inte ha den synen inom idrotten heller. Att testats positivt kan ha en mängd olika bakgrundsorsaker.
Sedan måste man ta hänsyn till t.ex. Är dopingen systematisk? Vad är det för substans? Är det coacherna som är drivande? o.s.v. Dock är det nödvändigt att efter två positiva test av t.ex. steroider att ge en livsstidsavstängning. Men efter en endaste gång? Nej, det är lätt för en amatör i soffan att döma trots att man inte har en endaste aning om bakgrundsorsakerna.
Självklart måste man ta hänsyn till orsaken, men en person som medvetet har använt sig av otillåtna medel har mest sannolikt gjort en ordentlig kalkyl över vilka fördelar det ger. Ett av de stora problemen som jag ser är att man inte bara förstör för sig själv och sina konkurrenter utan också för idrotten som sådan. Om någon begår ett rån ställer den till det för sig själv och affären/banken den rånar, men den ska inte sedan stå i kassan på samma bank efter två år i fängelse. Det är paradoxalt att få starta i en tävling som man genom medvetna handlingar har sänkt trovärdigheten för. Det andra som är svårt att mäta är vilka fördelar den som dopat sig skaffar sig. All träning under alla år påverkar prestationen och därför känns det orättvist att de som dopat sig ska bedömas på samma grunder som de som inte gjort det. Det är svårt att veta var gränsen ska dras, men i min mening ska ingen som använt sig av otillåtna medel få starta i ett OS!
OK! Jag antar att vi har olika syn på straffsatser och skuld så diskussionen stannar nog här. Eftersom jag t.ex. inte anser att en person som rånat en bank inte kan jobba där efter avtjänat straff. Antar också att du förstår att ett otillåtet medel inte nödvändigtvis behöver förbättra dina prestationer. Ett exempel är cannabis, som den amerikanska judokillen blev avstängd för att ha tagit. Självklart skall han få tävla i Rio även fast hans förklaring till hur han fick i sig drogen genererade en del skratt.
En intressant och tyvärr deprimerande intervju i ämnet med Angel Heredia som bla åkte fast för att ha försett Marion Jones och många andra toppatleter med sterioder och även hjälpt dem lägga upp program för det:
http://www.pendlayforum.com/showthread.php?t=6611
Utdrag:
”SPIEGEL: Mr. Heredia, will you watch the 100 meter final in Beijing?
Heredia: Of course. But the winner will not be clean. Not even any of the contestants will be clean.
SPIEGEL: Of eight runners …
Heredia: … eight will be doped.
SPIEGEL: There is no way to prove that.
Heredia: There is no doubt about it. The difference between 10.0 and 9.7 seconds is the drugs.
…”
(originalet på tyska: http://www.spiegel.de/spiegel/a-571031-3.html)
Väldigt intressant, men jag hoppas innerligt att det inte stämmer..
Usch vad fruktansvärt. Lisa; bra skrivet!
Väldigt bra och tänkvärt inlägg Lisa. Jag håller med till 100%. Jag har exempelvis väldigt svårt att acceptera att Gatlin fick tävla och ”vinna” ett brons på 100m trots sin tidigare avstängning. Nu hoppas man ju innerligt att det inte kommer fram något om Bolt och Blake för det skulle förstöra otroligt mycket av hypen kring löpning.
Ja, Blake har ju redan testat positivt för 4-Methyl-2-hexanamine vilket inte då var på WADAs lista, men som är väldigt likt tuaminoheptane som är med på listan. Han slapp undan med en varning och tre månaders avstängning. Så två av tre medaljörer på OShar varit avstängda även om det i Blakes fall var en mindre företeelse.
Jag håller med om att det vore jäkligt trist om dopingen släpptes fri, men däremot tycker jag att gamla förävare som som avtjänat sina straff har lika stor rätt som alla andra att tävla. Alla tar snedsteg ibland..
Tack för din infallsvinkel Göran! Jag inser också att alla tar snedsteg, men när det kommer till idrottare på elitnivå så är det mest sannolikt väldigt kalkylerat och inget misstag. Dessutom, hur kan man avgöra vilka fördelar t ex Gatlin har av att han under en period dopade sig? All träning man gör läggs ju i en ryggsäck som man bär med sig och det är den ryggsäcken som känns tveksam när någon har använt otillåtna medel..
Personligen tål jag inte fusk och fattar inte hur man kan tävla dopad. Jag skulle aldrig kunna känna mig stolt över en vinst om jag visste att jag brutit mot reglerna. Hela resan är ju en del av det, att bygga upp sig och bli bättre för att sedan slå till när det gäller och vinna. Att dopa sig är som att bläddra lite i en bok och sedan läsa sista kapitlet… poänglöst.
Att släppa doping fri skulle bli katastrof. Det skulle inte dröja länge innan alla såg ut som belgian blue-tjurar med diverse hälsoproblem och när inte det räcker för att vinna skulle man säker börja operera sig på diverse sätt för att bli bättre. Människan försöker alltid hitta snabba lösningar.
Om de dopade är stolta eller inte är nog inte relevant. Den främsta anledningen till att deltagare dopar sig är pengar och möjligtvis antagandet att alla andra dopar sig. På ett sprirituellt/självutvecklande plan är din bok-analogi gångbar, vilket också är den främsta anledningen varför vi ”amatörer” tränar tror jag. Dock har inte alla i eliten den synen på idrott, slår du världsrekord och är med i topp i 4-5år kanske du slipper oroa dig över ekonomin för resten av ditt liv. Ett ganska starkt incitament enligt mig.
Jag håller med dig Frans om att vissa i eliten inte ser den fysiska utmaningen som den största anledningen till att vinna lopp, då hade inte doping existerat. Amatörer som springer lopp är ju väl medvetna om att de inte kommer tjäna pengar på idrotten och därför finns det samma krafter som drar. Problemet blir oavsett att vissa i eliten väljer att se på idrotten på samma sätt som dessa amatörer. Att de vill, precis som Andreas sa, bygga upp sig utan att fuska och sedan vinna på ett ärligt sätt. Det är ju det som blir så fruktansvärt orättvist. Därför spelar det ingen roll hur stark incitamentet att vinna för pengarnas skull är. Det innebär fortfarande att man stjäl en odopad aktivs medalj.