Vi har fått chansen att tävla ut 4 stycken startplatser till Salomon Trail Tour i Stockholm som kommer gå av stapeln den 30 juni, på dagen om en månad alltså.
Distanserna som finns att välja på är 5, 10 och 21 kilometer.
Hur ska du göra för att ha chansen att vinna en av de fyra startplatserna då?
1. Skriv en kommentar nedan och uppge namn och emailadress (emailadressen syns inte för andra än oss tränare) före 23.59 6/6.
2. Skriv i kommentarsfältet vilken distans du vill springa.
3. I kommentarsfältet skriver du sedan och berättar om din roligaste löpupplevelse. Det kan vara allt från att ha slagit ett personligt rekord till att allt bara har gått helt åt fanders så det enda vettiga är att skratta åt eländet 
Vi kommer sedan välja fyra stycken vinnare från de löpupplevelser vi får in.
Lycka till!
Start och mål kommer ske vid Globen. Bild lånad här.
9 kommentarer
Distans: 21 km
Löparminne: Ett pass jag alltid kommer minnas är mitt första långpass. Det var hur många år sedan som helst och det var sommarlov när jag gick på högstadiet ca år 2000. Tillsammans med två vänner gav vi oss av i den vanliga skogen i norra Västerås. J hade tidigare sprungit två långpass dvs, mer än milen men jag och A hade aldrig sprungit mer än milen. J hade vätskebälte och jag och A tyckte J tog det för seriöst, vi skulle ju bara ut och springa lite längre än vanligt. Det var strålande sol och en helt underbar sommarmorgon när vi gav oss iväg. Det blev dock varmare och varmare och snokarna tittade även de fram pga hettan. J’s vatten fick vi spara på och dela insåg vi ganska snabbt men sprang gjorde vi i ca två timmar, nytt rekord för oss alla tre i tid (innan GPS klockornas tid) och A samt jag ångrade bittert hånandet av vätskebältet när passet var över. Törstiga och glada cyklade vi till den populära Hökåsen gropen 5 km bort och badade hela eftermiddagen. På kvällen visade nyheterna att det varit värmerekord i Västerås den dagen. Svettig långpassdebut med andra ord!
Distans: 21 km, herrar 45+ (bara att acceptera)
Löparminne: Ett pass som jag kommer ihåg var när jag en sommar var på konferens i Snowmass, en skidort i Colorado. Det var några timmar över en em och jag tänkte jag skulle spirnga en sväng på den utmarkerade vandrigsstigen som gick på bergskammen. Inser dock att jag inte hinner med hela utan måste gena på vägen. Joggar ut från hotellområdet och ut på vägen. Första bilen stannar och undrar om jag behöver hjälp. ”Nej tack, jag springer bara en sväng”. Nästa bil stannar, bilen efter också osv. Här är man på en ort som är känd för skidåkning på vintern och MTB/vandring på sommaren så undrar folk om man behöver hjälp när man springer efter vägen. Konstiga människör där i Amerikat. Vänliga och hjälpsamma dock! Till slut fick en bil köra mig upp den sista biten, vilket var lika skönt då det var en ganska lång uppförsbacke.
Löpning på bergskammen då? UNDERBAR!
21Km
Mitt bästa minne är från stockholm halvmarathon förra året då jag var tvungen att gå två kilometer i mitten pga av en fotskada jag drog på mig, men tvingade igång mig och när jag kom till sista tidstationen med ca 1,5km kvar så insåg jag att om jag avslutade bra så skulle jag klara mitt mål på under två timmar trots prommenaden på mitten. sprang allt jag kunde och dog när jag kom in men klarade av de på 1h58min. kunde inte springa på en månad efter men de va de värt
Distans: 10 km
Ett löparminne jag har är från Haga Hill Race 2001. Ett lopp som gick uppför kullarna i Hagaparken, de man kan se när man åker bilvägen förbi. Kom dit som glad amatör för att mötas av idel Hässelby, Fredrikshof och Studenterna-löpare. Men jag fixade det bra ändå, fick vatten av Hässelbys kille för något sådant hade jag inte med mig. Var dock helt matt efteråt och bussen kom inte så jag kom på den geniala idén att springa hem. Gick därefter två rundor i Sumpans backar med tunga matkassar, bjöd på middag och senare var det dags att åka in till stan och dansa. Utmattningen i kombination med vin och annat gjorde att jag svimmade på dansgolvet. DJ:n och min dåvarande pojkvän hann fånga upp mig innan jag ramlade i golvet. Det blev snabb hemfärd och mycket sömn efter detta. Men ett bestående minne är det!
Distans 10 km
För 20 (herregud!) år sedan hade jag anmält mig till minimaraton som var mitt första lopp. Ungefär en vecka innan loppet föll jag olyckligt ner från ett träd och fick en spricka i handleden. Doktorn sa att jag inte fick springa loppet och än idag minnas jag hur besviken och ledsen jag blev när han berättade det. När loppet väl närmade sig hade jag som tur var lyckats övertyga mina föräldrar om att jag skulle få ställa upp trots sprickan. Joggande/gående tog jag mig till slut runt och kände mig väldigt stolt. Den envisheten som fanns där har jag än idag nytta av när det känns lite extra tungt!
Distans: 10 km!
Jag var alltid den där tjejen som önskade att hon kunde glänsa i de obligatoriska långdistansloppen i skolan, men tyvärr så vågade jag aldrig ge mig ut och springa en runda eftersom jag var rädd att någon skulle skratta åt mig. Så jag började inte med löpträning förrän jag var femton och skaffade gymkort. Där blev dock löpbandet en stor favorit som jag kunde spendera någon timme på vid varje gymbesök för att sedan masa mig mot styrkemaskinerna. När sedan våren började närma sig anmälde jag mig till Vårruset 2010 för att testa om träningen gett någon effekt och det var på det loppet som jag fann en drivkraft som jag fortfarande ”lever” på.
Jag var oväntat lugn och sansad inför loppet. Jag vågade inte satsa alltför högt utan placerade mig själv i fållan för ”jogg” – alltså de som satsar på att springa runt hela varvet. När startskottet gick tog jag det lugnt eftersom jag inte ville ta ut mig och sedan tog jag rygg på en tjej som jag tyckte sprang i en bra takt. Jag var helt inne i att ha koll på var och hur hon sprang, så jag missade alla kilometermärkningar vilket resulterade i att jag inte förstod någonting när en kille i min egen ålder plötsligt hängde en medalj runt min hals!!! Utan att märka det själv hade jag utan svårigheter tagit mig runt fem kilometer och även om det var lite snopet då så är det nu i efterhand ett väldigt fint minne, för det här var här jag faktiskt förstod att jag också KAN springa och idag så har jag insett att löpning är MIN sport!
Vårruset 2010 har gett mig inspiration att starta i fler lopp och jag skulle så gärna vilja springa Salomon Trail Tour för att verkligen visa vad jag går för!! Jag vill ju vara den där tjejen som nästintill stupar på mållinjen för att hon tagit i så jäkla hårt, inte den som kommer halvlunkandes in på upploppet för det har jag redan gjort en gång, haha!
Distans: 10 km
Springa vilse i storstad.
Jag var på jobbresa i Paris. Hade några timmar fri tid före gemensam middag. Vek ihop en karta, snörade på löparskorna och stack iväg i ett grått oktober-Paris. Fantastsikt fint utmed Seine! Sedan fick jag för mig att springa in i Quartier Latin – jättefint på små gator, men plötsligt visste jag inte var jag var! Vilket håll skulle jag åt? Fram med kartan….men var var glasögonen?! Hm.. Jag får testa franskan. Frågade några om åt vilket håll Boulevard St Michel låg. De var osäkra på riktningen. Efter en del chansande och kutande åt olika håll kom jag till slut ut på ”Boule Miche”. Då hade jag långt kvar till hotellet!! När jag kom inflåsande efter mörkrets inbrott stod resten av gänget omklädda i foajen för att gå ut till middagen. Har nog aldrig duschat så snabbt! Och jag hann till en mycket trevlig kväll.
10km,
Löparminne:
Vet inte om det är det roligaste men det var det första jag kom på när ni skrev roligt löparminne. Många brukar undvika att springa när det börjar regna, men jag måste säga att jag mest blir sugen på att springa när det regnar. Vet inte om det är för att det svalkar skönt eller för att det känns mer utmanande. Kanske för att luften blir renare(även om jag inte är allergisk), oavsett, blir jag väldigt sugen på att ta på mig löparskorna och springa allt jag orkar. Så när jag var ute och sprang längs ån som går igenom Linköping för några år sedan och det började regna så smått(till en början) var det få som var gladare än mig. Jag har förstås sprungit fler gånger i regn men den här gången fanns det inget slut på regnet varken när det gäller mängd eller tid. Det var som att springa simmande, så jag kunde inte annat än le/skratta. Men det gjorde inte så mycket för det var inte direkt trångt i spåret.
21 km, herr (troligen smidigast så).
”Roligt löparminne” kan vara så många saker. Och så OLIKA saker. Självklart minns jag min hittills enda sub3 mara och min gråt-spruktna röst som upprepade mantrat ”Jag klarade det, jag klarade det, …”. OhCh den trygghet och lugn som inföll tillsammans med klubbkompisarna på middagen på kvällen.
Och sen minns jag enskilda träningspass där vi missuppfattat fart och längd på passet och körde 100 i ”lite långsammare än halvmarafart” istället för ca 60 minuter.
Minns tröttheten på Nullas topp med bara en timme kvar på BAMM.
Och nu, mindre än en vecka efter helvetesmaran 2/6, minns man de frusna löparna och ffa min kompis breda leende med 300 meter kvar när han konstaterade att det inte funkade med sub4-tempo denna gången heller.
Och sen övergår tankarna mer och mer åt de personer som inspirerar en i träningen och sedan går tanken vidare till framtidens alla upplevelser. Och alla minnen de kommer att ge.