Det är så jag bäst beskriver gårdagen.
Efter loppet gick jag fram till Edde och hans mamma och suckande konstaterade jag att jag fortfarande är i dålig form, varav Inga (Eddes mamma) spände upp ögonen och sa ”är DU i dålig form?!”. ”Njae” fick jag snällt erkänna. Jämför man med gemene man så inser jag att jag, i min tävlingsdräkt av miniatyrstorlek med muskulösa vader och antydan till magrutor, kanske inte för tankarna till dålig form. Jag försökte förklara skillnaden mellan klipp i steget och den mellanmjölk jag simmar i för tillfället.
Minuten senare sprang jag in i min gamle Löpargymnasiekamrat Daniel Lundgren som är en riktigt duktig hinderlöpare och som dagen till ära hade slagit personligt rekord och vunnit B-finalen på 3000m. Han frågade om mitt lopp och jag förklarade status på formen. Daniel nickade instämmande och sa ”när det känns som att man kan springa hur långt som helst, men det går inte att öka farten?”. Japp, precis så. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Det fina med att ha varit löpare i 15 år är att jag har befunnit mig här otaliga gånger tidigare, trampat vatten och inte hittat krigarhjärtat.
Alltså vet jag att det vänder..
Jag glömmer aldrig hösten 2006. Varenda terränglopp gick åt skogen. Inte så att jag gick in i väggen eller sprang flera minuter långsammare än vanligt. Nej, det som fattades var nästa växel och krigarhjärtat. Mina coacher sa om och om igen, efter varje lopp när de såg min frustrerade uppsyn, ”Lisa, just keep doing what you’re doing”. Och det är just det som är den hemliga kuren mot dålig form; att våga fortsätta tro på det man gör och att det kommer att lossna. Tålamod är en dygd, en dygd som löpare bör vara utrustade med för att lyckas.
Så när bästa coach Oscar Gidewall efter loppet i går la handen på min axel och sa ”det kommer” slog nostalgin ner som en blixt på Tingvalla, men det var inte hösten 2006 jag såg. Det var våren 2007 när det small till och de personliga rekorden staplades på varandra som jag mindes. Så jag log som svar till Oscar och sa ”att aldrig känns det så bra som när det släpper”. Och det är sant, för att kämpa för något och få belöning känns mycket bättre än när det bara kommer av sig själv..
Skynda på bara formen för jag saknar dig, men tills vi ses igen ska jag bara ”keep doing what I’m doing”!
Första 1600m kändes ganska okej, men sen gick det utför.
Segheten kommer krypande..
Men dagens morgonpromenad längs Klaraälv gjorde mig lycklig..
..för att inte tala om den vackra vägen hem!
4 kommentarer
Bra kämpat ändå Lisa! Vi tyckte det var väldigt roligt att se loppet. Fältet sprack ju upp väldigt tidigt så det måste varit tufft att springa själv så många varv. Men ”bättre lyss till den sträng som brast…”
Tack för er support! Hade det inte varit för er som hejade är det tveksamt om jag ens hade tagit mig i mål.
Hej lisa…
min kropp vägrade utvecklas men sen bara hände det och självförtroendet steg rejält…ända tills nästa klyfta, fast då minns jag hur det var och tålamodet är där och väntar. Jag började springa när jag var 12 och är nu 16, kommer fortsätta med det hela livet är jag alldeles säker på 
en av favoriterna är lidingöloppet då det är årets höjdpunkt enligt mig. Gillar att läsa er sida då det är med och motiverar mig en aning mer:) ni äger!
Dina ord inspirerar mig väldigt och precis som du beskrev i inlägget hände mig samma grejer
Kram Martina
Tack för din kommentar Martina! Du har helt rätt inställning och jag är övertygad om att det kommer gå hur bra som helst för dig. Vi håller tummarna!