Skönt att äntligen få en diagnos(!), men…

8 april, 2013

… tråkigt att det var den som jag fasade mest för.

 

Nu har jag haft ont i benet/höften i snart fem veckor och har i princip inte sprungit ett steg sedan dess. Jag har haltat fram i snigelfart och försökt vänja mig vid kryckor som hjälp, jag har gjort tre MR, jag har käkat mängder med smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter, jag har gjort allt jag kan för att vara så snäll som möjligt mot min onda höft, men jag har knappt märkt någon förbättring alls. Det har varit oerhört frustrerande och jobbigt mentalt att inte veta vad som är fel och sjukt jobbigt att inte ens kunna gå normalt.

 

Sist jag skrev om min skada (här) så hade jag varit hos Klas Östberg och fått en remiss till ny MR för ländryggen (eftersom att MR höft/lårben inte visade något konstigt). Klas gav mig ett par kryckor, bad mig avlasta och köra alternativ träning. MR-kameraundersökningen för ländryggen visade att jag hade ett diskbråck med övervikt mot höger sida och Klas menade att det var diskbråcket som orsakade smärtan. Under påskhelgen försökte jag därför avlasta så mycket som möjligt vilket gjorde att smärtan faktiskt avtog något.

 

Men varken Björn Sverre på Access Rehab (som undersökt och behandlat mig flera gånger) eller Jon Olovsson (en fantastisk läkare som hjälpt till att tolka MR-bilderna samt undersökt mig vid ett tillfälle) var övertygade om att det verkligen var diskbråcket som gav symtomen.

 

I tisdags förra veckan kastade jag kryckorna då jag tyckte att smärtan avtagit så pass bra att jag kunde gå normalt, visserligen bara väldigt långsamt, men utan att halta i alla fall. Dagen därpå var det sämre. Jag fick ett samtal från Jon som ville att jag skulle göra en ny MR uppe i Östersund. Varför inte i Stockholm tänkte jag? Tydligen för att de har ett speciellt höftprogram som bara körs i vissa städer och inte i Stockholm. I torsdags flög jag upp till Östersund. När jag kom till Arlanda ångrade jag mig att jag inte tagit med mig kryckorna då smärtan verkligen hade eskalerat. Kl. 20.30 låg jag i magnetkameran. 22.15 fick jag ett sms från Jon: ”Preliminär granskning visar stressfraktur medialt i lårbenshalsen”. Jag knäcktes mentalt en smula.

 

 

Stressfraktur i lårbenshalsen!? Jag hade ju släppt tanken på stressfraktur eftersom den första MR-kameraundersökningen på höft/lårben inte hade visat några tecken på det. I efterhand har jag fått veta att bilderna som de tog i Stockholm var så pass dåliga att det var omöjligt att se någon stressfraktur trots att det borde ha synts tydligt.

 

Nästa morgon var det dags för läkarbesök hos en ortoped i Östersund. Jag vågade knappt gå de 30 metrarna ut till bilen på morgonen utan kryckor då jag var rädd att benet skulle gå av. När jag kom till ortopeden dök helt plötsligt coach Oscar upp med ett par kryckor till mig! Snacka om räddaren i nöden! Kryckor och mentalt stöd var precis det jag behövde.

 

Nu har jag både en fysisk och mental resa framför mig för att komma tillbaka. Tack och lov kommer jag att få hjälp med båda delarna. Oscar, Björn och någon sjukgymnast kommer hjälpa till med den fysiska träningen för att jag ska lyckas hålla i konditionen och styrkan. När det gäller den mentala resan är jag oerhört tacksam för att jag har de bästa människorna runt mig som stöttar, peppar och gör livet lättare; Lisa, världens bästa kollega och vän som jag har förmånen att få träffa varje dag hela tiden, min omtänksamma tränare Oscar, Björn på Access Rehab och läkaren Jon Olovsson som äntligen lyckades sätta diagnosen, min familj och alla mina underbara vänner!

 

 

 

Under ett tag framöver kommer mina inlägg på den här hemsidan inte att handla om härliga löpturer och nya personbästan, nej istället kommer jag att skriva om skador, återhämtning, alternativ träning, reviderad målsättning, mental styrka, om att lära sig gå utan kryckor och tillslut om att komma tillbaka till löpningen starkare än någonsin!

 

 

11 kommentarer

  1. Vad skönt att höra att du fått din diagnos äntligen för att leva i ovisshet måste ju vara det värsta. Lycka lycka till med rehab och tänk på att du har ett långt löparliv framför dig:-) efter regn kommer solsken!

  2. Tråkigt 🙁
    Ett stort problem med stressfrakturer är ju just detta, att det ibland kan ta lång tid innan de syns på MR. Detta oavsett kvalitet på bilderna. Men en diagnos är ändå guld värt, även om jag förstår att diagnosen i sig är nedslående.
    Kämpa på!

    1. Ja, visst stämmer det att stressfraktur inte syns direkt på MR, men efter att läkare har gjort analys av detta har de kommit fram till att bilderna borde ha synts i Sthlm men inte gjorde det pga att de var tagna på fel sätt.
      Tack Johnny!

  3. Så himla trist med din skada Charlotte! Är det några gruppträningsklasser på SATS eller så som kan funka med ditt trasiga ben, eller är det ”annan” alternativ träning som gäller?

  4. Lider med dig Charlotte eftersom löpningen betyder så mycket! Men du behöver inte gå längre bort än till din syster för att se hur starkt man kan komma tillbaka från en skada. Vet att du har de bästa resultaten framför dig!

  5. Bryt ihop och gå vidare. Lider med dina mentala utmaningar. Du kommer bli stark som en Björn nu och vattenlöpning i sommar kanske. Massa pepp till dig. Håll ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Warning: Use of undefined constant   - assumed ' ' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/73/131573/runday.se/public_html/wpcontent/themes/runday/single.php on line 40