SM-GULD och PERSONBÄSTA!

Jag vaknade utvilad strax före kl. 8 igår. Jag hade egentligen tänkt att börja dagen med en kort och lätt distans innan frukost men eftersom att det var så ruggigt väder så skippade jag löpningen och gick direkt på frukosten. Det blev hirsgröt med frukt och nötter (fick bara i mig hälften för att jag var så nervös), ett ägg, en smörgås, en kopp te, en kaffe och massor med vatten. Resten av morgonen gick åt till att planera vad jag skulle ha på mig. Dagarna innan hade jag varit helt övertygad om att jag skulle springa i shorts och linne men när väderprognosen visade 3-4 grader, ihållande regn och vindar på 10 m/s samt vindbyar på 18 m/s så började jag tveka. Kanske skulle man klä på sig lite mer ändå? Jag bestämde mig för mössa, handskar och tunn långärmad under tävlingslinnet. Dessutom delade jag ut tröjor och vantar till min hejaklack så att jag skulle kunna byta dessa längs banan om jag blev alltför kall. Min hejaklack dök också upp hemma hos oss på morgonen för att planera hur drickalangningen skulle gå till. Ett fantastiskt team med min far i spetsen! Strax före kl. 11 begav jag mig mot Stadion.

Jag kom till Stadion 11.25 vilket kändes alldeles lagom. Jag tog en lätt löptur på 5 min och gjorde ett par stegringar innan jag gick in i omklädningsrummet för att värma mig. Stämningen i omklädningsrummet var spänd och jag tror att många var speciellt nervösa för de urusla väderförhållandena. Själv kände jag mig ganska avslappnad vad gällde vädret. Jag hade liksom accepterat att det var dåligt och nu var det bara att köra. Dessutom var det ju lika för alla och varför skulle mina förutsättningar vara sämre? Fem minuter innan start gick jag ut på startlinjen och då hade jag på mig en varm och go luvtröja för att behålla värmen in i det sista. Jag var supernervös. Skulle min plan hålla med jämn fart hela loppet i 4.00 min/km-tempo vilket skulle innebära en sluttid på 2.48.48?

Som alltid när startskottet går så sprang alla iväg i en hejdundrandes fart. Jag försökte hålla igen något men det var svårt när jag såg hur flera andra svenska tjejer bara försvann. Jag missade de två första kilometerskyltarna men vid den tredje såg jag att jag hade sprungit för snabbt trots att jag ansträngt mig för att hålla igen. Jag saktade ner något. De två första milen sprang jag tillsammans med de två grymma Ullevi-tjejerna, Emma Belforth och Therese Olin. De gjorde ett hästjobb med att hela tiden ligga först i en klunga medan jag gömde mig bakom andra löpare för att slippa de värsta vindarna på Söder Mälarstrand och Västerbron. Första halvan av loppet kändes lite som en transportsträcka i ett mycket behagligt tempo där jag verkligen kunde njuta av stämningen, publiken och den sköna löpkänslan, det var underbart! Vid 20 km försvann den där härliga känslan. Kilometern mellan 20 och 21 var extremt energislukande med motvinden rakt framifrån och regelbundna kastvindar så att man nästan flög i diket. Efter 21 km-passeringen blev det medvind igen och jag vet inte riktigt var krafterna kom ifrån men helt plötsligt så bara rusade benen iväg och jag stack ifrån Ullevi-tjejerna samtidigt som jag också passerade Lilian Magnusson som hade legat trea första halvan av loppet. Förmodligen var det någon mental spärr som släppte vid 21 km eftersom att halva jobbet då var gjort. Rundan ute på Gärdet och Djurgården var den jag hade fasat mest för. Det brukar vara mentalt jobbigt att springa där och jag trodde att gårdagens väder skulle förvärra allt, men jag blev positivt överraskad då motvinden inte alls var så påtaglig som jag trott. Dessutom stod min kusin Annika och morbror Bengt på två ställen och hejade på mig! Vid Skansen möttes jag upp av Elisabet och Jonatan som också gav mig värmande hejarop och energi! Ungefär samtidigt passerade jag också Josefine Ambjörnsson som hade legat dryga minuten före mig 8 km tidigare. Yes, det var skönt!

Mina kilometertider.

På Strandvägen var det publiktätare och skön stämning. Pappa, Johan, mamma och Kerstin (en god vän till familjen) fortsatte servera dryck och energi var tredje kilometer. Det var skönt att hela tiden kunna se fram emot dessa ”kontroller”. Söder Mälarstrand och framförallt Västerbron var inte att leka med andra varvet. Fy tusan vad jag fick slita för att komma framåt. Det var nästan så att jag började gråta men i nästa stund så påminde jag mig själv om att alla hade det lika jävligt och då kom styrkan tillbaka igen. Jag fick dock acceptera ett lägre tempo när det var som tuffast. Nedför Västerbron kom det så kraftiga kastvindar att jag knappt kom framåt, trots att det var nedförsbacke. Helt sjukt! När jag försökte knipa ihop händerna kände jag att de var helt avdomnade av kylan. Jag började skaka händerna för att väcka liv i dem igen men det var inte helt enkelt och satan vad ont det gjorde.

Känslan när jag kom ner på Norr Mälarstrand var skön då jag istället fick vinden i ryggen och massor av hejarop från vänner och bekanta. Händerna började också vakna till liv även om de var iskalla. Speakern meddelade att jag bara var 15 sek efter Jenny Jansson som låg etta av svenskorna, jag hade alltså tagit igen ca 2 min sedan vi passerat Stadion. Det gav mig mental styrka men jag ökade inte utan fortsatte i mitt tempo på 4min/km. Johan serverade sportdryck och Rundays Erik Aschan hade blandat ihop en härlig sörja dryck med koffein och annat smått och gott som jag tog ett par klunkar av. Sedan var det bara fortsätta kötta på. Någon minut senare låg jag i rygg på Jenny och jag kände att tempot var lite för lugnt för mig och därför tvekade jag aldrig att springa om och fortsätta köra mitt race, precis som jag gjort från början. De sista kilometrarna gick av bara farten och jag förstod att segern i SM var ohotad. Från 40 km-passeringen och in i mål sprang jag och njöt till tusen! Det var helt jäkla underbart fantastiskt härligt! Jag har inga ord för känslan inne på Stadion men nedan ser ni några bilder som säger en hel del (fotograf: Sofia Gidewall):

Efter målgång möttes jag av min underbara familj, min underbara pojkvän och mina underbara vänner! Jag var såååå lycklig! Någon dusch hanns inte med innan prisutdelning utan det var bara att huttrande dra på sig torra kläder och bege sig ut i kylan igen. En intervju i TV4-studion och en dopingkontroll senare blev jag ”ivägsläppt” och skyndade mig hem för att ta en varm dusch och en kall öl. Kvällen firades med champagne och trerätters middag tillsammans med Johan, Elisabet och Jonatan.

Jag vill än en gång tacka alla som hejade på mig igår! Familj, släktingar, vänner, Rundaykompisar och bekanta! TACK! Gårdagens tävling sprang jag dessutom för en speciell person som har gett mig otroligt mycket löpinspiration och han fanns med mig under hela loppet. Jag vill framföra en varm hälsning till hans familj som jag vet satt framför TV:n och hejade!