Stockholm marathon – reflektioner

Efter att jag gått i mål på Stockholm marathon i juni 2010 på tiden 3:06 satte jag upp ett mål: 2011 ska jag springa ett marathon på under 3 timmar. Efter fem månaders rehabilitering av en inflammerad hälsena kom jag igång med löpningen i november och sedan dess har jag tränat målinriktat för Stockholm marathon.

När jag stod på startlinjen i lördags var jag minst sagt nervös och jag hade stor press på mig själv att klara den magiska gränsen 3 timmar. Det var en lättnad när startskottet gick och jag äntligen fick springa iväg. Jag visste att jag var tvungen att springa 4:16 min/km vilket innebär 42:40 min/mil för att klara sub3. Jag hade dock bestämt att jag skulle springa de första 20km på 1:24 (d.v.s. 4:12 min/km eller 42 min/mil) för att ha någon minut till godo den sista halvan av loppet. Tidigare marathonlopp har jag gått ut i ett lugnare tempo för att sedan springa som snabbast andra halvan av loppet – denna gång ville jag istället satsa från början och sedan fick det bära eller brista.

Första milen gick på 41:13 och jag kände mig lätt och pigg i kroppen. Den härliga stämningen längs banan gjorde att jag fick massor med extraenergi och jag ville absolut inte sakta ner trots att det gick lite för fort. Efter första halvan av loppet kände jag mig fortfarande pigg och jag blev väldigt glad när jag tittade
på klockan och insåg att jag hade klarat halvmaran på 1:27:10, vilket är personligt rekord med 1min och 30sek. Detta gjorde att självförtroendet växte och trots att jag vanligtvis tycker att sträckan ute på Gärdet och Djurgården är den tuffaste så gick det lättare än väntat – mycket tack vare att min
morbror mötte upp på två ställen och försåg mig med energigel och vatten.

Väl ute på Strandvägen kände jag att jag hade kontroll över loppet och jag var övertygad om att jag skulle klara uppsatt måltid OM inget oförutsett hände, så som kramp eller liknande. Detta var en fantastisk känsla!

Jag passerade 30km på 2:04:56 och insåg att tempot hade sjunkit men att jag fortfarande hade 3min till godo. På södermälarstrand fick jag en första mental svacka men då tog jag till ett knep som min underbara vän och Runday-kollega Lisa tipsat mig om innan loppet. Hon berättade att hon mentalt hade skrivit ”push” på ena handen och ”smile” på den andra. Varje gång det kändes tungt så upprepade jag tyst för mig själv: push, smile, push, smile, push, smile… Det hjälpte! Vad som också hjälpte var hejarop från familj, pojkvän, släktingar, vänner, kollegor, bekanta och alla andra som stod och hejade längs med banan. Utan denna härliga atmosfär hade jag aldrig orkat slita hela vägen.

Uppför Västerbron andra varvet var det tunga ben och jag blev tvungen att dra ner på tempot genom att korta steget samtidigt som jag försökte bibehålla frekvensen i stegen. Jag sprang om en annan trött löpare som sa: kom igen nu tjejen, kämpa på, du klarar hela vägen. Det gav mig en kick och jag tror att jag ökade tempot något!

Sista milen var tuff med mycket krämpor, men ändå härlig! Upploppet inne på Stadion var obeskrivligt! Jag var så otroligt lycklig när jag sprang över mållinjen på 2:57:52!