När Charlotte och jag är ute och föreläser uppmanar vi alltid alla att skriva träningsdagbok. Jag har även skrivit ett inlägg om det tidigare HÄR! Ett av våra huvudargument är att det fungerar som både piska och morot. En morot att få se kalendern full av mil och timmar, en piska när veckorna är tomma.
I dag fick jag träna på allvar för första gången på nästan två veckor. Jag har haft en envis förkylning som har gjort att varje liten ansträngning har givit ett kraftigt pulspåslag, att jag har flåsat som en hund varje gång jag gått uppför en trappa eller cyklat till jobbet. Eftersom jag har stor respekt för att kroppen behöver få bli frisk utan träning så har jag vilat (nästan helt) under tiden. Jag har undvikit min träningsdagbok helt under denna tid. Att se dagarna gå och att inte få skriva in en enda kilometer är stressande, men i dag var det äntligen dags att testspringa kroppen och då vågade jag mig in i kalendern igen..
Piska eller morot? MOROT! Nu ska jag banne mig fylla i mil och tuffa pass så att dagboken nästan svämmar över, men först ska jag trappa upp träningen försiktigt enligt stränga order från coach Oscar Gidewall. Annars finns risken att jag ramlar rakt ner i förkylningsträsket igen och det är det sista jag vill!
Ni som inte skriver träningsdagbok, börja med det! Det är inte bara ett bra sätt att motivera sig till träning. det är även ett utmärkt sätt att förstå sin träning och kropp bättre.
