Stressfraktur vid löpning

En stressfraktur vid löpning är en av de skador löpare fruktar mest, och är ett direkt resultat av att balansen mellan belastning och återhämtning rubbas. Löpning är visserligen en fantastisk träningsform, men den innebär också en repetitiv belastning där krafter motsvarande flera gånger kroppsvikten fortplantas genom benen vid varje fotisättning.

Vad är en stressfraktur?

En stressfraktur är en liten spricka i benet som uppstår till följd av upprepad överbelastning över tid, snarare än genom ett plötsligt trauma. När vi springer uppstår ständigt mikroskopiska skador i skelettet, en process som normalt gör benet starkare när kroppen får tid att reparera sig under vila.

Om belastningen ökar för snabbt hinner dock inte återhämtningen med, och de små skadorna ackumuleras tills en faktisk fraktur bildas i benvävnaden. Det är en tydlig varningssignal från kroppen att din löpning sliter för mycket på skelettet.

När skelettet inte hinner läka

Skelettet är levande vävnad som ständigt bryts ner och byggs upp i en process som kallas remodellering. Problemet uppstår när nedbrytningen sker snabbare än uppbyggnaden. De vanligaste platserna för en stressfraktur hos löpare är skenbenet (tibia) och mellanfotsbenen (metatarsalerna).

Hur vet jag om jag har en stressfraktur?

Ett klassiskt test för att indikera problem i underben eller fot är att försöka hoppa på ett ben. Om smärtan hugger till i landningen är det en stark indikation på att du bör avbryta all löpning omedelbart och söka vård via exempelvis 1177 för en korrekt bedömning. Att fortsätta springa på en misstänkt fraktur kan leda till att den utvecklas till ett fullständigt benbrott.

Varningstecken

Till skillnad från mjukdelsskador, som ofta känns stela initialt men blir bättre när muskeln blir varm, beter sig skelettskador annorlunda. Smärtan vid en stressfraktur är ofta karaktäristisk:

  • Lokaliserad smärta: Du kan ofta peka med ett finger exakt var det gör ont.
  • Aktivitetsrelaterad: Smärtan kommer smygande under passet och förvärras ju längre du springer.
  • Vilovärk: I senare stadier kan det molvärka även efter avslutad aktivitet.


Så fastställer vården diagnosen

När du söker vård för dina symptom räcker det sällan med en vanlig slätröntgen för att fastställa diagnosen, eftersom den ofta missar tidiga frakturer. För att hitta skadan i ett tidigt skede krävs det många gånger en magnetkameraundersökning (MR) för att läkaren ska kunna se den faktiska sprickan och bedöma skadans omfattning.

Bakomliggande orsaker och risker

Den vanligaste orsaken till en stressfraktur är en för snabb ökning av träningsvolym. Löpare som ligger på ett energiunderskott över tid riskerar också att drabbas av RED-S (Relative Energy Deficiency in Sport), vilket urholkar benhälsan.

Biomekaniken spelar också en stor roll. Hur foten belastas i landningen påverkar hur stötarna tas upp. Löpare med höga fotvalv eller kraftig överpronation kan ha ett rörelsemönster som lägger onaturligt hög belastning på specifika benstrukturer. I dessa fall kan du behöva individuellt utprovade fotinlägg för att slippa skador och stressfrakturer. Du kan avlasta det utsatta området och minska risken för återfall genom att korrigera fotens position och fördela trycket jämnare.

Kan jag springa med stressfraktur?

Svaret på denna fråga är ett rakt nej. Du måste avbryta löpningen helt om du misstänker att du har en stressfraktur. Fortsatt löpning leder ofta till att den lilla sprickan växer och utvecklas till ett fullständigt benbrott. Skelettet behöver absolut vila från stötbelastning för att läkeprocessen ska kunna starta och slutföras.

Så tar du dig tillbaka till löpningen

Läkningstiden efter en stressfraktur varierar, men räkna med 6–12 veckor utan stötbelastande löpning. Detta är dock ett ypperligt tillfälle att ägna dig åt alternativ träning som cykling eller simning för att behålla konditionen utan att belasta frakturen.

Återgången till löpning måste ske extremt gradvis. Många fysioterapeuter rekommenderar en "löp-gå-stege" där du börjar med att jogga en minut och gå fyra, för att sedan långsamt öka belastningen vecka för vecka. Målet är att vänja skelettet vid belastning igen utan att väcka smärtan till liv.